Den italienska dramakomedin ”Vad döljer du för mig?” bär med sig två saftiga varningstecken:

Dels säljargumentet ”Publiksuccé i hemlandet!” – som luttrad kritiker anar man att det är en utländsk Åsa-Nisse som har tagit sig in i landet.

Dels stoltserar filmen med hela fem(!) manusförfattare, där minst en lär vara en manusdoktor som ringts in från sin jourtjänst när resten av gänget har gått in i väggen.

Om inte annat visar det hur svårt det kan vara att gå från en spännande Tänk om-premiss till ett drama som håller hela vägen.

Här lyder premissen: Tänk om vi tillät andra ta del av all den kommunikation som sker via våra mobiler? Vad skulle hända då?

Det korta svaret är: Kaos.

Spelplatsen är en dyrt möblerad lägenhet i den finare delen av Rom. Ett gäng gamla vänner i den yngre medelåldern avnjuter en italienskt utsträckt middag där samtalet snabbt leds in på smartfånens makt över våra liv. Och dess roll som vårt nya samvete. Som regissören själv säger i en intervju med Kulturnyheterna: Vi har vårt offentliga jag, vårt privata och så mobilen, som hyser och döljer vårt verkliga liv och lustar.

Följaktligen åker alla mobiler upp på bordet, och man kommer överens att alla mejl och mess ska läsas högt för de andra, alla telefonsamtal ska föras med högtalaren på.

Regissören (och en av manusförfattarna) Paolo Genovese har ingen blid bild av människan och dess etik. Under middagen avslöjas den ena mörka hemligheten efter den andra. Otrohet verkar vara en stapelvara, parrelationer knakar i fogarna och ingen går fri. Eller så gör alla det, eftersom ingen egentligen är mycket värre än någon annan.

Som karaktärsstudie är det här inget att hänga filmgranen. Den psykologiska kategoriseringen av människotyper påminner om sådana som med jämna mellanrum brukar dyka upp i nöjesbilagor med rubriken ”Vem är du?”: Festprissen, Bibliotekarien, Den hemvävda, Machokillen und so weiter – men som karikatyrer är de ändå rätt underhållande.

Middagen förflyter snabbt där uppe på duken, det är ju trots allt rätt kittlande att se sedan länge nedtryckta lögner eruptera, och det snygga slutet ger onekligen skön sälta.

Den italienska publiken som välte kiosken var i alla fall inte helt ute och cyklade.