Det första Robert-Lee gör efter det att han släppts ut ur finkan är att få sig ett knull med den alltid väntade älskarinnan. Först efter det går han till sin gamla mamma som tagit hand om hans två små barn under det år han suttit inne. Han super, ignorerar sina barn, vägrar ta ansvar och har bara ett mål i sikte: att lämna Glasgow för Nashville och där bli hyllad countrystjärna.

Alltså en vådligt grabbig filmkliché, en rolltyp som känns lika fräsch som en avslagen öl – men hans charmiga leende och tokiga infall ska ändå väcka vår sympati.

Skulle inte tro det.

Nä, det ovanstående hade inte funkat i dag. Det vet Tom Harper (regi) och Nicole Taylor (manus) som istället har låtit en kvinna axla den här typiskt manliga rollen, vilket gör det hela i alla fall aningen mer intressant, men… nja, Rose-Lynn (som hon heter) är fortfarande påfrestande egocentrisk, en usel mamma/kompis/anställd som borde klippa sig och skaffa ett jobb – som hennes mamma och resten av omgivningen säger.

Det är med största ansträngning jag skriver på det mentala avtalet att hon är värd mitt engagemang.

Vilket ju i och för sig är alldeles utmärkt; rekorderliga huvudroller är ju inget man suktar efter. Och hon vinner i längden.

Rose-Lynn tar ändå motvilligt tag i sitt liv, börjar jobba som städerska hos en rik familj där mamman snart får upp ögonen för hennes musikaliska förmåga och plötsligt börjar dörrar som förut varit stängda att öppnas. Men vägen är ändå inte spikrak, det kommer något emellan, det där knepiga som kallas livet.

Wild Rose är Ken Loach med en sentimental steel guitar. Ett feel good-drama från diskbänksland, med aspiration på att vara något mer: komedi och inkännande socialt drama på samma gång. Ett garvande anlete med sorgsna ögon. 

Det är i och för sig ingen ovanlig kombination, men det krävs psykologisk fingertoppskänsla för att få till den rätta mixen, och man lugnt påstå att Harper och Taylor är ute och sladdar lite här och där, men den sista akten gör att mycket kan förlåtas. Dock inte det faktum att manuset ignorerar barnen lika mycket som deras mor gör; de blir här till krånglig rekvisita snarare än levande människor. Det här är tydligt Rose-Lynns berättelse, inte deras.

Veligt värre, med andra ord, men ensemblen får sista ordet. Dame Julie Walters stadgar upp rollen som mormor med sedvanlig säkerhet och Jessie Buckley (Chernobyl, Beast) laddar huvudrollen med en närmast ostoppbar kraft, som gör att hon slutligen kan bryta sig ut ur överst nämnda kliché.