Queen och Slim träffas först på en stel Tinderdejt i Ohio där det verkar vara uppenbart att de inte har någon kemi. Queen jobbar som advokat och våndas över en klient som snart ska få dödsstraff. En av, ska det visa sig, många referenser till USA:s rasistiska fängelseindustri och rättssystem. Ofta blir de tyvärr inte mer än referenser som skriver publiken på näsan utan att tillföra handlingen så mycket. Den uppläxande tonen verkar främst rikta sig till en självspäkande vit liberal publik som uppskattar att få sina privilegier checkade.

Slim är en god kristen kille som verkar lite för snäll. Han struntar i att hans beställning blivit fel och låter Queen bossa honom trots att de precis träffats. Hur ska manusförfattarna Lena Waithe och James Frey lyckats tussa ihop två så inkompatibla personer i någon form av romans?

Som tur är finns det i vår samtid alltid en universallösning: traumaporr.

Slim är på väg för att släppa av Queen när de blir stoppade av en aggressiv polis.

Scenen refererar till kända liknande fall, och i likhet med upptakten till Sandra Blands död efter ett trafikstopp, blir polisen våldsam och börjar vifta med sin pistol utan anledning. Slim råkar skjuta polisen till döds i självförsvar, men att vara ”cop killer” är aldrig en bra look för en svart man i USA, så Queen och Slim är snart på rymmen tillsammans.

Ett galleri av endimensionella rollpersoner fladdrar förbi under resans gång. Den magiska hallickfarbrorn, de godhjärtade men töntiga vita allierade villaägarna, den sympatiske svarta polisen som låter paret löpa.

”Queen och Slim är idioter som förtjänar att åka fast”, läser jag i mina irriterade anteckningar. Roadmovien gör mycket manusmässig jiu-jitsu för att låta den odynamiska duon ständigt slippa undan polisen. Trots att de utmanar ödet med sin oförsiktighet verkar det alltid lösa sig.

”Jag vill ha någon som kan visa mig ärr som jag inte visste att jag hade” säger Queen när hon berättar vad hon letar efter i en man. Är det kärlek? Att hitta någon som vill höra allt om ens trauman? Slim säger bara att han vill ha en ”ride or die”, någon som stannar med honom trots att han inte åstadkommer något. Mer personlighet än så verkar han inte ha, och skådespelarna ser ofta vilsna ut.

Queen & Slim lyckas aldrig i sin ambition att kombinera romantik med identitetspolitik. Rasistiska tragedier har ryckts direkt från nyhetsrubriker men skildras klumpigt och icke subtilt.

Det största problemet är ändå att gnistorna mellan paret Queen och Slim framstår som artificiella då rollpersonerna är så underutvecklade.

På plussidan har Queen and Slim många vackra bilder längs med den amerikanska naturen till ett imponerande kurerat soundtrack. I några få snygga stunder framstår filmen som en ”woke”- mer intersektionellt medveten – Natural Born Killers. Men raseriet mot samhället har i så fall slipats ner till ett mindre sofistikerat gnäll.