David är en ung mångsysslare i Paris som när han inte jobbar med att trimma träd, hyra ut lägenheter eller lotsa turister hjälper sin äldre syster Sandrine att passa hennes 7-åriga dotter Amanda. Livet lunkar på, David blir kär i den nyinflyttade Léna och Sandrine dejtar en gift man.

Manuset skissar upp Sandrines och Davids trasig barndom, som kan sägas gå i arv till Amanda. Hennes pappa har nämligen precis som Davids och Sandrines mamma övergivit sin avkomma, men snart blir hon av med mamma också. Sandrine blir nämligen offer i ett terroristdåd och det är upp till snälle men flyktige morbrorn att ta hand om sitt syskonbarn på heltid.

Temat män som tvingas ge upp sitt fria liv för att ta hand om ungar var ju populärt på 80-talet men då oftast i flabbiga komedier (Tre män och en baby, Dagissnuten) där skämtet om att bebisar råkade kissade på den valhänta mannen var pinsamt ofta återkommande.

Här är det skönt nog inget tal om sådant, här är konflikten inte könsbunden, utan grundad i att Davids råddiga liv gör det svårt för honom att klara av det åtagande som det är att ta hand om ett barn. Eller nej, det handlar kanske inte om det heller, det går ju rätt bra. Snarare är det sorgebearbetningen som driver filmen framåt, främst Amandas, men även Davids. Förlusten av systern gör att såren från förr börjar värka igen. Just den biten är lite styvmoderligt behandlad. Nödtorftigt konstruerad för att sätta nutidens konflikt i relief.

Amanda (filmen alltså) är ett tecken i tiden som berättar att terroraktioner har blivit en del av vår kollektiva medvetna, så vanliga att de kan fungera som en premiss för en film som egentligen handlar om något helt annat. Om den här filmen hade kommit för 20 år sedan skulle premissen kännas rätt rejält krystad.

Men okej, den känns inte helt klockren nu heller. Speciellt som regissören Mikhaël Hers och medmanusförfattaren Maud Ameline inte verkar vilja att dra några större växlar på hur ett samhälle förvandlas efter ett terrordåd. Några finns, men de är få. Storyn hade med andra ord fungerat lika bra om Sandrine hade omkommit i en trafikolycka eller en flygkrasch.

Filmmakarna har dock den goda tonen att inte spinna sin historia kring den verkliga helvetesnatten i konserthuset Bataclan 2015 (även om det är den som är inspirationen), utan har istället hittat på ett eget dåd, en attack i den stora Bois de Vincennes-parken där picknickande människor blir nermejade av islamister med automatvapen (dock ej i bild).

Samtidigt är det en fin skapelse, skjuten på 35 millimeter som ger mjuka konturer; dessutom med ett varmt ljus som reflekterar huvudrollernas inre. Det handlar om vanliga, sjysta människor som lär sig att knalla vidare, trots att det gör ont.

Mest imponerar den fenomenala lilla Isaure Multrier i titelrollen, som faktiskt lyckas härbärgera och förmedla en fundamental och äkta känsla av djupaste sorg. Amanda är långt ifrån den inställsamma rollfigur som vi brukar se när det handlar om vuxnas problem kring barn, hon har en egen vilja, håller sorgen gömd bakom en trulig fasad.       

Och trots ovanstående akademiska invändningar är Amanda ett drama som triggar sekretproduktionen i ögonvrån. Rejält. Vilket självklart inte är en kvalitetsmarkör i sig, men ett vittnesmål om att filmmakarna lyckats ta sig från duk till hjärta.