England 1840. Tbc-hosta, rotsoppa och förgrämda miner under svarta hättor. Ett dundrande stålgrått hav under mörk himmel. Jane Austen i lerig tagelskjorta.

Francis Lee gillar att berätta om förbjuden gaykärlek – och just lera. I hans filmer spelar naturen kanske inte huvudrollen, men närapå, den ruvar och bullrar strax bredvid, som en ettrig wannabe som vill ha mer duktid. Lika mycket här som i den ljuvligt kärva långfilmsdebuten Gods own country från 2017 där det handlade om förbjuden kärlek mellan två män som rullande runt i fårmockor i Yorkshire. Här är vi i lika jordiga Dorset där Mary Anning bor med sin mor i den lilla byn Lyme Regis och livnär sig på att leta fram fossiler av små urtidsdjur (ammoniter) som hon säljer till turister.

Trots att hon inte har någon utbildning har Mary blivit ett namn i Londons naturvetenskapliga kretsar och får en dag besök av en geolog som betalar för att få följa med på hennes exkursioner vid havet. Med sig har han unga frun Charlotte som lider av melankoli och som han överlåter i Marys vård. Vilket han kommer att ångra. Ja… lite förutsägbart är det allt, man anar ju snart att den där ”melankolin” egentligen bottnar i undanträngd lesbisk lust.

Men det är långt dit. En sparsmakad dialog ser till att hålla spänningen vid liv, första leendet kommer efter cirka 70 minuter, då bryter också solen fram. Lite banalt. Men okej. Snyggt.

Och stjärntätt. Kate Winslet är en favorit men är hennes Mary inte lite väl  butter? På gränsen till parodiskt tillknäppt? Men nej, det har sina skäl. Livet har sannerligen inte serverat henne en smashboll.

Saoirse Ronan gör en fin och nedtonad insats som panelhönan Charlotte som försiktigt, sedan med allt större självförtroende, börjar testa sina nya vingar.

Två kvinnor som kastar av sig normernas repressiva ok och hittar kärleken i en trång mental miljö – ackompanjerade av naturkrafternas dån. Men, tänker ni, det låter ju som Celine Sciammas Cannes-vinnare Porträtt av en kvinna i brand – och visst är det så. Det här är dock inte riktigt lika sublimt, men fortfarande ett spännande drama, och inte minst ett gediget hantverk, på alla nivåer: det dynamiska ljudarbetet, panoramorna – ja, hela produktionsdesignen doftar tjära och hårt arbete. Dessutom tryfferat med roliga historiska detaljer som skapar liv i Skansen-tillvaron; som det där ofrivilligt komiska mobila badhuset som rullas ut i de kalla vågorna när Charlotte ska få en vattenkur.

Ammonite är inte lika brutalsensuellt dramatisk som Gods own country, till viss del kanske på grund av att detta är en biopic – i sådana brukar generellt kanterna vara lite mer nedhyvlade. Det hindrar dock inte att Ammonite har fått ta mycket smisk från Mary Annings efterlevande, framförallt för att Lee har gjort deras enligt dem heterosexuella släkting lesbisk. Filmmakaren menar att om det – som i det här fallet – inte finns några som helst antydningar om att en historisk person varit heterosexuell, är det då inte möjligt att tänka sig den personen som gay?