Lára är en ensamstående mamma med en stundande vräkning och inkassokrav som travar upp sig i brevlådan. Sonen Eldar är en snäll blond pojke i sexårsåldern som verkar mer aningslös än han kanske egentligen är (”varför har vi inte hämtat posten på så många dagar mamma?”).

Lára ligger även lite planlöst med en av sonens kompisars mamma, men vågar inte erkänna att hon är kär.

Hennes bakgrund berättas stiligt i fragment genom hennes upplevelser. Vi lär oss att en historia av missbruk har kostat henne vårdnaden en gång tidigare. Ändå sparar hon ett sista gram pulver i en låda. Som om hon vet att hennes liv är på gränsen till kollaps och hon förbereder sig.  

En strimma hopp dyker upp när Lára får en provanställning som passkontrollant på flygplatsen Keflavík. En heltidstjänst ligger i potten för den som kan visa sig värdig, men för Lára innebär det att sätta dit migranten Adja från Guinea Bissau. Nästan av en slump lyckas hon avslöja Adja som försöker smita genom Island vidare till Kanada tillsammans med sin syster och dotter.

Adja blir fängslad medan hennes familj försvinner. Snart är hon ensam på ett flyktingboende i ett främmande land utan möjligheter. Slumpen gör att de två kvinnornas vägar korsas igen, men det känns aldrig krystat när de råkar stöta ihop. Dels med tanke på hur litet samhället är.

De vackra isländska vidderna skildras oftast exotiskt men naturen har ingenting att erbjuda i Isold Uggadottirs regi. Snarare gör landskapens känsla av evighet att utsattheten lyfter till nya nivåer.

Det finns ingen ondskefull kapitalist, patriark eller KBT-psykolog ur övre medelklasss i ”And breathe normally”. Ingen som kan hållas ansvarig för Lára, Eldar och Adjas pissliv. Bortsett från flygplatsens mellanchef och en tandlös socialarbetare är deras världar helt slutna. För att ingen bryr sig om dem, och för att deras livsöden avgörs av människor på helt andra platser med helt andra liv.

Castingen är också utmärkt. Kristín þóra haraldsdóttir som Lára låter ögonen vara det enda som vittnar om hennes desperation. Babetida Sadjo förkroppsligar Adja utan att låta rollpersonen förlora agens och reduceras till endast ett offer. Det enda klagomålet är att ”And breathe normally” brer på lite för mycket av misären mot slutet. Trots att publiken redan är investerad ska extra post-trauman staplas på den redan horribla situationen.

Men det är en mindre detalj.

Bröderna Dardennes borde känna flåset i nacken. Den isländska debutanten Isold Uggadottir är en pigg utmanare i matchen om det socialrealistiska guldet, åtminstone 2018. Genom att undvika nästan alla sentimentala fallgropar har hon snickrat ihop i ett högeffektivt deppdrama om klass och flyktingpolitik.