En relation som slits i stycken är mer skrämmande än ett övernaturligt monster. Åtminstone i Andra sidan, en ovanligt ambitiös svensk skräckfilm där en nybildad stjärnfamilj drivs till sammanbrott i ett hemsökt hus.

Fredrik och Shirin ska köpa villa och bilda ny familj. Mäklaren förklarar planlösningen. En chans att vända blad, hoppas paret. Så naivt, det förflutna kommer alltid tillbaka, tänker publiken. Snart får vi rätt.

Pappan och änklingen (Linus Wahlgren) håller god min trots den stora utmaningen. Samtidigt kämpar Shirin (Dilan Gwyn) lite stapplande med sin roll som bonusmamma till sonen Lucas – en pojke i femårsåldern som fortfarande är vilsen efter sin mammas död.

Snart efter inflytten får Fredrik jobb på annan ort och av någon anledning kan inte hans barn gå på förskola. Lucas lämnas istället hemma med Shirin, som har svårt att hjälpa pojken med hans komplicerade känslor. Under en av sina lekar i det ständigt nedsläckta huset börjar en annan pojke som bor inne väggen prata med Lucas. Spöket varnar Lucas för ”Gubben” som bor i närheten ska komma och ta honom.

Shirin har svårt att tro på Lucas, medan Fredrik tror att pojkens allt mer störda beteende beror på hans nya styvmamma.

Skräckfilm som inte är av kalkonkvalitet är ovanlig att se på svenska, så ribban är låg. Mycket av stommen i manus är visserligen utslitet sedan Hollywoodfilmer som Huset som Gud glömde, dess diverse uppföljare, kloner och efterapningar. Andra sidan är således en skamlös remix på en kopia. Ändå är regin tillräckligt inkännande för att konventionerna som filmen lutar sig mot inte ska förvandlas till rena klyschor.

Det blir aldrig en originell berättelse, men likväl ett imponerande hantverk i skådespeleri, effekter, ljus och foto där den kusligt krypande atmosfären har en karaktär i sin egen rätt.

”Kan döda komma tillbaka?” undrar lillgrabben Lucas när han saknar sin mamma. Vi vet förstås svaret, ändå lyckas regissörerna Oskar Mellander och Tord Danielsson tillsammans med den mycket kompetenta skådespelarensemblen, göra resan mot den oundvikliga katastrofen riktigt nervkittlande.

Man kan ha vissa invändningar mot den mallade storyn, men det som petar ned filmens betyg en smula är den uppbyggliga stämning som kommer i filmens avslut, ett feel good-moment som irriterar mer än det förnyar.

Ibland gäller det att hålla sig till originalreceptet.