Den här historien kretsar kring en giftig hög med våtverksslam. Gruvjätten Boliden betalade en firma i Chile för att ta hand om deras restprodukter, gruvavfall som innehöll ofantliga mängder bly, arsenik och kvicksilver och som hamnade i en hög i ökenstaden Aricas utkant. Ganska snart uppfördes bostadsområden för fattiga precis intill. Barnen lekte på högen, ökenvinden blåste runt dammet och befolkningen blev allt sjukare.
Detta berättar filmarna Lars Edman och William Johansson-Kalén om i Blybarnen. Den nya filmen handlar om rättsprocessen mot Boliden i Sverige. Det är ett typiskt upplägg, just för att globala orättvisor är väldigt typiska, fantasilösa och klichéartade. Ett gruvföretag täljer guld i en del av världen, och säljer sopor som i förlängningen gör fattiga människor sjuka. Berättelsen blir ännu mer typisk när det finns en diktator med i bilden.
Det dokumentära hantverket är gediget. Metodiskt förklaras och presenteras de juridiska knöligheterna, bevisens styrkor och svagheter och de olika turerna i tings- och hovrätt. Lars Edman och William Johansson-Kalén får det att se lätt ut. Dessutom är fotot otroligt vackert, hela tiden en jämförelse mellan Västerbottens snötäckta skogar och den nordchilenska öknen. Ungefär lika vitt och vidsträckt på båda platserna, ändå extremt olika. Vissa tråkiga partier med fula domstolsinteriörer går inte att komma runt, men så fort det är möjligt finns det estetik och tanke i bild och text.
Här finns också några osannolika typer som får verkligheten att överträffa dikten: Bolidens advokat är en halare figur än vad Hollywood någonsin hade kunnat hitta på. Allra mest intressant är den forna miljöchefen på Boliden som i Blybarnen är inkännande och skuldmedveten, men i den här filmen byter sida när de blir hett om öronen. Ett förkroppsligande av hur komplicerat det är med onda och goda gärningar, personlig moral och företagslojalitet.
Lars Edman är en ödmjuk ciceron, en försiktig men ihärdig undersökande reporter. Med ett nästan blygt leende pratar han med såväl toppadvokater som förtvivlade mödrar till sjuka barn. Själv adopterades han från Chile till Västerbotten som bebis under samma tid som gruvslammet skeppades motsatt väg. Nu rör han sig lika vant på Aricas dammiga gator som i hembygdens snöiga skogar. Han säger inte mycket om sin bakgrund, men visst är det en poetisk tanke att hans liv är sammanlänkat med gruvslammet och själva världsordningen.
Hur går det då? Ja, som det brukar när fattiga människor sätter sig upp mot storbolag med enorma resurser.
Arica har premiär på bio och på drakenfilm.se den 12 mars.
Arica
Betyg: 4
Regi & manus: Lars Edman, William Johansson-Kalén
Medverkande: Lars Edman, Rodrigo Pino Vargas, Milka Ferreira, Jocelyn Tudezca mfl