Dr Louise Banks måste vara filmhistoriens första lingvist med den här typen av prestigeuppdrag. Jag menar, rekryterad för att lotsa mänskligheten genom en utomjordisk invasion och undvika ett intergalaktiskt krig. Med hjälp av extremt avancerad läsförståelse.
Eller ja, invasion är ett lite väl aggressivt ord. Men vad ska man annars tro när det landar 12 gigantiska tacos på olika platser på jorden och typ… chillar utan att göra något?
Banks (Amy Adams) plockas snabbt upp av militären för att kommunicera med utomjordingarna och förstå vad deras syfte är på jorden.
Utomjordingarna ser ganska tråkiga ut, och hänger mest inne på sitt skepp i ett dimmigt rum. Det är liksom inga stökiga huligan-aliens som vill utrota oss såsom vi är vana vid efter ”Indepedence day” eller ”War of the worlds”.
Louise måste istället tyda cirkelformade bläckplumpar som utomjordingarna sprejar på en glasruta med sina tentakler. Komplext problem, eftersom ”Heptapodsen” (som de ansiktslösa, sjulemmade bläckfiskarna heter) upplever tid cykliskt istället för linjärt, så Banks måste i princip skola om sig i hur hon upplever tid och rum.
Efter en smått såsig inledande halva, där Banks kämpar med traumatiska minnen efter sin bortgångna dotter parallellt med att lära sig ett slags Rorschach-alfabet, börjar Kina leka med tanken på att bomba bort inkräktarna. Det är där ”Arrival” går från atmosfärisk till nervös.
Man kan dra tydliga paralleller till Steven Spielbergs klassiker ”Närkontakt av tredje graden” (1977) där utomjordingarnas närvaro smittar människor med visioner, men också Kubricks trippiga mästerverk ”2001: Ett rymdäventyr” (1968) – med en ikonisk stenmonolit, och intrycket av att någonting kommer från en annan värld som tar människan vidare i evolutionen. Sen om det är en god utveckling är inte heller helt klart.
”Arrival” bådar gott för framtiden. Kanadensaren Denis Villeneuve har fått det omöjliga hedersuppdraget att regissera uppföljaren till ”Blade Runner” och har visat att han behärskar storskaligheten i den här sortens blockbusters. Han gjorde dessutom stämningsfulla, men förbisedda dubbelgångar-scifi-thrillern ”Enemy” med Jake Gyllenhaal (som alla borde se).
Om han bara kan bygga upp en så pass regnig dystopisk värld som Ridley Scott gjorde i originalet kan det bli hur bra som helst, om än inte lika bra som originalet.
Om ”Star Wars: Rogue One” blir vinterns stora popcornupplevelse i rymden är detta kanske årstidens motsvarande grönkålsallad. En mer idé- än effektbaserad science fiction som är uppfriskande i en tid när alla superhjältefilmer flyttat ut i rymden utan att expandera vårt medvetande. ”Arrival” ger ett monumentalt intryck av att det finns något som är mycket större än oss.