”Att sörja de levande är ett jobbigt sätt att leva”.

Jag kan inte svära på att citatet från filmen är korrekt återgivet men andemeningen är sann, och fångar känslan av att vara nära någon med missbruksproblem.

Det summerar maktlösheten, inför lögnerna, inför sorgen över att se en närstående förvandlas till… någon annan, vars existens helt går ut på att försöka fylla själens mörka hål med olagliga substanser. 

Beautiful boy är där och rotar i såret. Gör det dock med hjälp av konventionens bedövning, som tar bort lite av den udd som skulle kunna ha varit.

Men likväl, sevärt och engagerande är det när vi får ta del av den här verklighetsbaserade historien om en envis pappas som vägrar släppa taget om sin knarkande son, den senare spelad av stjärnskottet Timothée Chalamet.

Det är ingen dålig filmografi han har, den unge Chalamet. Endast drygt 20 år gammal har han medverkat i kreddiga filmer som Interstellar, Lady Bird och inte minst i Luca Guadagninos finstämda gayromans Call me by your name (han spelar också roll i kommande A rainy day in New York, den är dock gjord av Woody Allen, som så här i metoo-tider har fått kreddkonto spärrat).

I det här Golden Globe-nominerade dramat gör Timothée Chalamet ännu en innerlig insats; han spelar verkligen med varenda tillgänglig cell i sin kropp, och han gör det mot en faktiskt lika övertygande Steve Carell. Även om den sistnämnde tidigare har gjort mindre spralliga insatser (just nu i Vice) är det som komiker han har gjort sitt namn – men här tar han sorgen och våndan ända in i kaklet.

Chalamet och Carell bildar kort sagt ett tvåmansband som, när de skildrar droghelvetets jävlighet, sätter känslorna i bitvis smärtsam gungning. Extra styrka hämtar man i insikten att Beautiful boy är baserad på ett verkligt öde, vars utgång inte ska avslöjas här, men med tanke på att filmen bygger på Nic Sheffs egen roman kan man ju ana att det i alla fall har funnits stunder av insikt och någorlunda harmoni.

Bra musik är det också: Bowie, Radiohead och när ljudbandet tonar upp Neil Youngs Heart of gold kan inget stoppa ståpälsen.

Det är den belgiske Felix van Groeningen som regisserar och han gör det som sagt med säkerhetsbältet på, vilket han inte gjorde i sin Hollywood-biljett, det köttiga, flanderska passionsdramat The broken circle breakdown (2012). Men det är ju å andra sidan snarare regel än undantag att européer tappar lite av sitt sting när de åker över Atlanten.

Nå, de kommer i parti och minut nu, de socialt medvetna dramerna, gärna om ungdom på någon slags glid, som avslutas med en infotext med sifferfakta om orättvisa omständigheter. Se även The Miseducation of Cameron Post och Boy erased, båda två drabbande dramer (den förstnämnda är bäst) om unga människor som lider pin på så kallade konverteringsläger, som ska ”bota” dem från deras homosexualitet.

Nej, det är inte uppfostrande filmer, skulden läggs snarare på samhället än individen vilket är en oväntat socialdemokratisk vinkel för att vara uppkommen i USA.