Kung T’Challas begravning inleder ”Wakanda forever” och fungerar som en finstämd hyllning till den avlidne skådespelaren Chadwick Boseman som spelade Black Panther i föregångaren.

Utan kungen är den afrofuturistiska nationen Wakanda exponerad och för första gången hotad av omvärlden. Andra länder har redan försökt stjäla deras naturresurs vibranium, den starkaste metallen i Marvels universum.

För Prinsessan Shuri (Letitia Wright) blir sorgearbetet efter den avlidne brodern komplicerat. Särskilt när en fiskman med vibranium-bling över hela kroppen dyker upp på en av Wakandas stränder.

Kung Namor (Tenoch Huerta) kommer från Tolokan — en civilisation under vattnet som utvunnit superkrafter från vibranium på havets botten utanför Mexikos kust och delar en oro för att bli bestulna på sina skatter.

Flera teman känns vagt igen från ”Avatar” och ”Aquaman”. Ändå behåller ”Wakanda forever” sin egen identitet tack vare regissören Ryan Cooglers skärpa för världsbygge. Aztekernas myt om ett paradis under vattnet liknar ett Atlantis med högteknologiska solpyramider. Det är ett mäktigt hantverk att beskåda. En hel del tack vare kompositören Ludwig Göranssons originalmusik som har förmågan att lyfta scener och effekter högre än de ibland förtjänar. Särskilt i en IMAX-biograf.

Prinsessan Shuri brottas med hur hon ska bemöta hotet utanför Wakandas gränser. Ädel diplomati eller eller våldsamt motstånd? – ett dilemma som gått i arv från den första filmen.

”Wakanda forever” utforskar också kolonialism, systerskap, sorg och moraliska frågeställningar djupare och mer nyanserat än vi är vana vid från Marvel-fabriken, om än inte på en revolutionerande nivå.

Allvaret vägs upp av undervattensfolkets smurfblåa hud och Kung Namors fjäderbevingade skor, som eventuellt kan framkalla PTSD-flashbacks till Channing Tatums jetpack-inlines i kalkonen ”Jupiter Ascending”.

”Wakanda forever” avslutar ”fas fyra” i MCU (”Marvel Cinematic Universe”) ungefär 30 filmer evighetslånga filmsvit. Innan vi kollektivt gör en djup inandning inför ”fas fem” med start 2023 är det svårt att inte känna en viss trötthet. Trots att formeln bevisligen har en mer unik karaktär i Ryan Cooglers händer.

Och frågan är, som vanligt, varför superhjältefilmer alltid måste vara två timmar och 41 minuter?