Black Widow är ett våldsamt farväl till en hjältinna i bakgrunden. Det är typiskt att Black Widow inte får sin egen film förrän efter sin död. Thor, Hulken och de andra grabbarna i Avengers har fått sina levnadshistorier berättade för länge sedan, med uppföljare dessutom. Men hennes roll i gänget har alltid varit oklar, och den fantastiska Scarlett Johansson har aldrig helt fått spela ut sin rollfigur.

Trivia: Marvels förra vd slutade tillverka nya Black Widow-leksaker och actionfigurer. Men så har också Black Widows/Natasha Romanoffs liv alltid dikterats av andra.

Filmen öppnar med avslöjandet att Natasha och hennes syster Jelena (Florence Pugh) levde tre år av sin barndom i Ohio tillsammans med sina föräldrar Alexei (David Harbour) och Melina (Rachel Weisz). Förutom att de inte var hennes föräldrar alls, utan två ryska spioner som bara förberedde barnen inför att drillas till mördarmaskiner av KGB. Barndomstrauma? Detta är bara början.

Natasha, som redan saknar sin biologiska familj, mister också sin fejkfamilj. Inte ens lillasystern Jelena (Florence Pugh) är hennes riktiga syster. Black Widow utspelar sig innan Avengers: Endgame, vilket betyder att Natasha heller inte har sin anammade familj, Avengers.

Familj är ett genomgående tema. Ingående berättas hur de ”svarta änkorna” under hjärntvätten i ”Röda rummet” får sin livmoder utryckt. De förlorar sin biologiska kvinnlighet och fråntas möjligheten att föda barn. Som ”änkor” mister de hela sin identitet, sitt ursprung – allt raderas. Hela Black Widow, hela Romanoffs historia handlar om kvinnans rätt att bestämma över sitt liv (och kropp).

Det är imponerande hur väl detta hanteras mellan alla snygga actionscener. Bäst är biljakterna à la klassisk spionfilm i trånga europeiska gränder. Det blir en återförening av den keffa fejkfamiljen som kantas av småbråk och rejäla gräl. Det finns en fantastisk kemi dessa fyra emellan, stundtals är detta rena relationskomedin vilket inte är typiskt för en superhjältefilm direkt.

I synnerhet David Harbour har en riktig glädjestund framför kameran, åh som han älskar att spela halvkass hjälte på dekis! Syskonens hämndplan sätts i verket och allt sker i rasande fart men utan att någonsin tappa den mänskliga nerven. Det är inte utan att jag rörs till en tår när jag mot slutet påminns om att Black Widows öde redan är beseglat och att detta är ett farväl.