Ett inramat foto av en Clark Gable-snygg man, uppsatt på en sprucken vägg. Norma Jeanes mamma pekar på fotot och säger: Det här är din pappa. Han kommer snart tillbaka för att ta hand om oss.

Det gör han aldrig men väl hans ande. Allt hon gör, gör hon i längtan efter en fadersfigur, vilket får henne att dejta och i vissa fall gänga en massa äldre män.

Det är ett oerhört tragiskt livsöde. Misshandlad av mamma, övergiven av pappa och utnyttjad av en hel radda män. Ett offer, filmen igenom, till synes utan egen agens. Det är knäckande för inlevelsen (och kanske den främsta anledningen till att filmen fått mycket kritik) men här finns också en inkännande psykologi kring formandet av det utsatta barnets personlighet. Sett ur den synvinkeln handlar filmen om vådan av att växa upp med en emotionellt störd och alkoholiserad förälder.

Norma Jeane lär sig tidigt att läsa av mammans humör och promillehalt, alltid redo att visa upp det beteende som hon tror är det önskvärda. En mentalt danande erfarenhet som kommer att hjälpa Norma Jeane att skapa alter egot Marilyn Monroe. Andrew Dominiks regi och manus, och huvudrollsinnehavaren Ana de Armas spel, fångar just den psykologiska dynamiken perfekt.

Allra tydligast syns det i en scen där Marilyn har sin första dejt med baseballspelaren Joe Di Maggio. Först, när hon berättar om sina planer på att dra till New York och studera ”riktigt” skådespeleri och bli en fri kvinna, märker hon hur han verkar tappa intresset, varpå hon snabbt korrigerar sig och säger att hon älskar barn och vill stadga sig. Han ser nöjd ut och vi ser ännu en skärva av Marilyn rispa hål på Norma Jeanes själ.

Biopics brukar vara rätt trötta saker som pliktskyldigt bockar av de viktigaste skeendena. Dominik och de Armas borrar i stället ner sig i en trasig barndom och utlöser en tsunami av obehag som sköljer över oss i nästan tre timmar. Det är en lång tid att befinna sig i helvetet. Jo, lite för lång. Påfrestande. Men bildarbetet är magnifikt, gläder filmögat. Det finns några suveräna bildövergångar här.

Författaren Joyce Carol Oates, som står för den litterära förlagan, har hyllat filmen. Menar att Andrew Dominik har fått till en brilliant och ytterst feministisk tolkning: ”Jag vet inte om någon manlig regissör någonsin har lyckats skapa något som detta”.

Samtidigt menar många att filmmakaren exploaterar Marilyn Monroe på samma sätt som samtiden gjorde. Och de har en poäng. Men så är biopicen också en förrädisk genre: en fiktiv historia om en verklig människa – redan där i grundpremissen skorrar det.

Så... som porträtt av verklighetens Norma Jeane Baker har ”Blonde” självklart sina begränsningar, men om man ser det som ett eget, fiktivt verk är det ett smärtsamt men suggestivt porträtt, som hela tiden står på huvudpersonens sida. En kvinna med stor potential som mals ner av en patriarkal nöjesmaskin. Ett svidande, utdraget metoo-drama från (mar)drömfabriken.

Andrew Dominik (”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford”) vet att ”Blonde” är ett krävande drama men har en uppfriskande inställning till kritik: ”Om folk inte gillar filmen, är det deras jävla problem. Den ställer inte upp i ett presidentval.”