Ruby Rossi är precis som många tonåringar är på film: truliga, missförstådda och med en oförmåga att se sin egen styrka och originalitet. Hon pratar också som ungdomar bara pratar på film och aldrig i verkligheten: (”Se bara på mig! Jag passar inte in!”).

Men hennes liv skiljer sig från den vanliga (film)tonåringens: hon är den enda i sin familj med hörsel. Hennes ansvarsbörda är därför stor. När hon inte hjälper till på familjens fiskebåt måste hon teckentolka allt som hör deras liv till. Som under den dagliga fiskförsäljningen så att brorsan och farsan inte blir lurade och under ett pinsamt läkarbesök som involverar en intim diagnos.

Bara när hon sjunger känner hon sig fri. Men hon saknar självkänsla och insikt, hon kan inte tro på att hon verkligen har talang. Eller att hon har tillåtelse att göra någonting enbart för sin egen skull.

Amerikanska CODA, som bygger på franska La Famille Bélier, följer en bekant formel: tonåringen som bryter sig fri och som hittar sin egen, unika röst på vägen (bokstavligen i det här fallet).

Detta är en film som verkligen trånar efter publikens kärlek, och därför använder sig av lättidentifierade, bekanta känslor och bilder: tonåringar som stämmer upp i ett befriande vrål medan de hoppar i vattnet från hög höjd, en lärare som provocerar fram känslor hos eleven och sedan utropar ”där har vi det!”. Det har fungerat bra på en amerikansk publik, i USA har filmen fått övervägande strålande kritik och kallats både rörande och känslomässigt stark.

Trots att det finns mycket att uppskatta hos CODA är det ändå inte mycket som skiljer den från andra feelgoodfilmer i utvecklingsgenren. Att Rubys familj är döv är förstås en intressant komponent. CODA står för övrigt för Children Of Deaf Adults (barn till döva vuxna). Det finns en härlig icke-dramatik i att se vardagliga företeelser som middagsgräl, syskonbråk och snack om räkningar lunka på som i vilken familj som helst, med enda skillnaden att kommunikationen sker på teckenspråk.

Men enbart detta inslag räcker inte för att göra filmen minnesvärd. Och visst har de amerikanska kritikerna rätt i att filmen är full av känslor. Problemet är bara att de inte känns äkta.