En ung man med kriminellt förflutet låtsas vara präst i en liten polsk församling. Det låter tillspetsat, men tydligen är falska präster och nunnor ett utbrett problem i Polen och Corpus Christi bygger på en sann historia. Vad som driver dessa kyrkliga bluffmakare är oklart. Daniel, som nyss muckat från ungdomsfängelse, leds i allafall av en stark religiös övertygelse och en ovilja att jobba på sågverk resten av livet. 

Hans kriminella bakgrund hindrar honom från att söka till prästseminariet, men efter en liten lögn till kyrkvärdens dotter i en avsides by leder det ena till det andra. Daniel kan snart flytta in i prästgården som ”Fader Tomasz”, improvisera mässor och utöva sitt kall i livet. Den unga prästen med sina okonventionella predikningar och befallningar i bikten ”ta en cykeltur med din son så har du sonat dina synder” blir snart populär i den sömniga och dystra byn. 

Samtidigt som han släpps in i gemenskapen djupnar församlingens motsättningar, många traumatiserade av den bilolycka som tog sju ungdomars liv året före. Fader Tomasz ger sig rättfärdigt in i röran av skuld och sorg. Han läker vissa sår, river upp andra och tillfogar nya skador. Han är en förvirrad och trasig Jesusfigur. Det är oavbrutet intressant.

Det är svårt att föreställa sig den här filmen utan Bartosz Bielenia i huvudrollen. Stjärnskottet med den isiga, outgrundliga blicken lika vilsen som genomträngande, sätter Corpus i Christi om man säger så. Särskilt bra är han när han tvivlar och är osäker, oftast i scener med den mångbottnade kyrkvärdsdottern (Eliza Rycembel). Regissören Jan Komasa håller den krångliga historien i ett stenhårt grepp, inget fladdrar i onödan.

Det finns för övrigt få enkelspåriga figurer i Corpus Christi. På samma sätt som historien kastar sig mellan moraliska försanthållanden, rör sig rollfigurerna oförutsägbart mellan gott och ont, småsinthet och generositet. Daniel är långt ifrån någon ångerfull nyfrälst, kräver situationen en dansk skalle så blir det en dansk skalle. I fängelset medverkar han i ett fruktansvärt övergrepp, för att strax därefter agera korgosse åt fängelseprästen och sjunga som en ängel. Han är trovärdig hela tiden. 

Daniels självförtroende ökar efter hand, och han blir allt djärvare. Han hjälper sörjande att släppa ut sin ilska med aggressionsträning hämtad från fängelset och snart står gamla damer och primalskriker på gatan. Komiskt förstås, men också rörande och förmodligen en ganska bra terapiform.

Med ett förförande dystert foto och en genomträngande ljuddesign påminner Corpus Christi en hel del om raffinerad skräck. Jag tänker framförallt på den franska gengångarserien Les revenants, eller varför inte Twin Peaks? Den klaustrofobiska känslan i ett isolerat samhälle, märkt av trauman och trassligt av synder. 

Corpus Christi är rolig, våldsam, läskig och sorglig. Men dess största förtjänst är nog det moraliska krånglet. Livet händer och drabbar människorna på tusen olika sätt. Ibland agerar vi storsint, ibland är vi lata och rädda och ibland rätt och slätt onda.

Titeln är laddad, fylld till bredden av betydelser. Och jo, Daniel får både stolt leda processionen under den katolska högtiden Corpus Christi och sedan lida för sina synders skull. Sina, och andras.