Det är först när Rachel Chu, en amerikanska med kinesiska rötter, följer med sin brittisk-kinesiske pojkvän Nick till Singapore som hon får veta att han tillhör den glittrande stadens mest besuttna och mäktigaste familj. Likt forntida kungligheter styr de med tradition och ekonomisk järnhand över den kapitalistiska smältdegeln. Ganska snart märker Rachel att ingen, speciellt inte familjens matriark tycker att hon värdig en plats bredvid kronprins Nick.

Kort sagt en modern Askungesaga, men det är inte så mycket filmen som alla skriverier om den som är intressant.

Först kom den varma vågen där Crazy Rich Asians hyllades som den första Hollywood-filmen med bara asiater framför kameran. En landvinning när det gäller representation i amerikansk film. Onekligen. Eller? Efter det kom kritiken, i såväl USA som Singapore, som menade att filmen inte alls är representativ för asiater i gemen. Kineser ansågs sig karikerade medan andra klagade över att det bara är kineser i de stora rollerna; att singaporianer med brun hy knappt syns till, och om de gör det så är det bara i rollen som tjänstehjon.

Det säger en hel del om hur svårt det är att styra rätt i dagens neurotiska identitetsdebatt, men pekar också, indirekt, på att det görs så extremt få amerikanska filmer med asiatiskt fokus att en enda film tvingas bära allas förväntningar.

Klassperspektivet är som bortblåst. Nja, det skymtar i filmen, men anmärkningsvärt nog inte i debatten. En lyxkomedi om världens svinrikaste människor kan inte någonsin vara representativ, detta alldeles oavsett vilka färgnyanser rollfigurerna har på huden.

Nå, här i Sverige har det mest skrivits om det faktum att den här bjärta bakelsen inte gick upp på svensk biograf. Att kalla Crazy Rich Asians en snackis är med andra ord en underdrift.

Men speciellt bra är den inte.

Snarare en sentimental, sockersöt och inställsamt publikfriande saga berättad med stora bokstäver och en bilderboks enkla psykologi. Konflikterna är lättlästa och förutsägbara, och leder fram till en väntat sedelärande sentens om att pengar minsann inte kan köpa kärlek eller lycka.

Men samtidigt, när kameran smeker fram över dignande juveler, märkesväskor och snajdiga penthouses, blir det ganska tydligt att filmen står kluven inför nämnda sentens. Här ges mycket utrymme för oss att, likt Rachel, gapa stort över överflödet, och hur man tar emot det, beror väl på person. Själv får jag utslag av de fnissiga Sex and the City-artade shoppingturerna, men för en märkesmaniker är de kanske rena afrodisiakan.

Singapors turistråd lär inte heller rynka på näsan.

Regissören Jon M. Chu tar den överst nämnda kritiken med ro och menar, helt rimligt, att filmen inte är menad att representera, bara underhålla. Det lär även gälla uppföljaren som redan är på g, och heter China Rich Girlfriend.

Det är helt okej för mig om inte heller den går upp på svensk biograf.

Crazy Rich Asians har köp-vod-premiär 10 december, och kan hyras från och med juldagen.