Disneys klassiska vinjett går denna gång i svartvitt och ackompanjeras av distad elgitarr: Jo, nu ska det bli saga men lite farligare och lite mörkare än vanligt. Fast fortfarande snällt, ju. Som kristen hårdrock.

Men kom igen, katten! Det svänger ju.

Jo, faktiskt.

Den australiske regissören Craig Gillespie, som satte skön skruv på konståkningsdramat om Tonya Harding (I, Tonya, från 2017), jobbar här vidare med liknande ironisk ton i ett äventyr som är fartfyllt och förhöjt som en animation, och späckat med extra allt.

Det är 60-tal och Estella är en liten tjej med svartvitt hår och ett jäkla temperament. Om hon hade fötts idag hade hon fått en diagnos och några piller, men i brittisk-disneysk dåtid är hon ett ”problembarn” som efter mammans död hamnar på Londons bakgator där hon slår sig ihop med två jämnåriga killar och bildar en liten förbrytarliga som ju längre åren går blir alltmer framgångsrika.

Estella, som nu är ung vuxen och spelas av Emma Stone, när en dröm om att bli modedesigner, och lyckas nästla sig in på Londons mest prestigefulla och kända modehus som styrs med broderad järnhand av Baronessan (Emma Thompson) – en diktatortyp som får Miranda Priestly (Djävulen bär Prada) att framstå som en sagofé. När det visar sig att Baronessan var inblandad i mammans död, kliver Estellas sedan länge bortträngda och onda alter ego fram: Cruella.

Gillespie och hans manusgäng – däribland Tony McNamara (The favourite) och Aline Brosh Mckenna (nämnda Prada-film) – gör den unga Cruella de Vil till en svartsynt superhjälte med ”en plan”. Det är Jokern mixat med Jönssonligan – med fet Disneybudget.

Klart det blir kul, klatschigt och knasigt.

Och på tok för långt.

Om man kräver publikens uppmärksamhet i hela 2 timmar och 13 minuter med en story som alla sett många gånger i lätt varierade versioner krävs det mer än bara en storm av spetsfundigheter. Men å andra sidan: att kräva bara ett uns komplexitet i en Disney-saga är ju som att önska fibrer i en bakelse. Dumt och inte så aptitretande.

Lättare då att koncentrera sig på alla roliga detaljer, skojiga bifigurer och dråpliga actionscener, på den snygga produktionen och… nja, samtidigt går det inte komma ifrån känslan av att skåda ännu ett symptom på den hollywoodska fantasitorkan. Den som får de stora bolagen att tävla i konsten att dra in storkovan på konserverad gröt.

Ja, ni vet; remake, uppföljare, spinoff, reboot, prequel, franchise. Det här tilltaget att skildra en känd karaktärs ungdom (även Hannibal Lecter, Nurse Ratched m fl) är ett desperat kompilat av alla ovanstående.  

Även soundtracket levererar dåtid: en härlig jukebox för alla vi som vet att rockmusiken peakade på 60- och 70-talen: Queen, Doors, Clash och Rolling Stones och alla de andra.

Vilket ju i och för sig kan te sig lite udda i en film som främst riktar sig till barn i mellanåldern. Väl?