Charles Dickens ikoniska dramakomedi om David Copperfields hårda uppväxt filmades för första gången redan 1911 och har sedan dess varit stamgäst på duk och TV-skärm – så varför ska vi se ännu en version?

Mest kanske för att det är den bästa hittills. Detta självklart sagt utan vetenskaplig empiri, alla tolkningar har inte passerat genom undertecknads synapser, men här finns i alla fall en imponerande vitsighet och tidlös känsla av fräschör.

Detta till viss del tack vare det som kallas för ”colour-blind casting” (färgblind rollbesättning), där huvudpersonen och några andra mindre roller görs av icke-vita. Vilket fått en och annan konservativ engelsman att sätta teet i halsen, men nya vinklar är (nästan) alltid bra. Dickens själv gick gärna mot strömmen, diktade äventyr när tiden vurmade för realism, så det ter sig helt kongenialt att just ett av hans mest fantasifulla verk får sig en innovativ omdaning.

Dev Patel, mest känd för Slumdog Millionair, har en filmpersona som hyser precis den mix av naivitet, framåtrörelse och styrka som huvudrollen kräver.

Den färgblinda rollbesättningen verkar för övrigt vara det nya svarta. Samme Patel gör rollen som Sir Gawain i den coronaförsenade riddarna-kring-runda-bordet-filmen The Green Knight och i Netflix-serien Cursed spelar afroamerikanske Devon Terrell ikonen Kung Arthur.

Men lika mycket av berättelsens nyskapande stämning ska tillskrivas regissören och manusförfattaren Armando Iannucci som ger klassikern en milt omild behandling. Denne brittiske mästare i snabbkäftad dialog (In the loop, Veep) har tillsammans med Simon Blackwell skapat en lekfull text med tungvrickande formuleringar som sannolikt fått Dickens själv att ställa sig givakt i gravkammaren i Westminister Abbey.

Men det är inte bara ornerade ord som imponerar, det gör även den viga bildbehandlingen, med sina fina övergångar som förhöjer sagokänslan. Det är väl egentligen bara den ibland lite väl dråpliga tonen som så smått smolkar ner glädjebägaren. Överspelet är förvisso medvetet men ändå bitvis lätt störande, i alla fall för oss fars-allergiker – men nej, det är ändå överkomligt.

Här finns ett gäng begåvade skådespelare som klarar av alla komiska tonartshöjningar med bravur. Hugh Laurie, så klart, han är självklar hos Iannucci, men också den alltid vassa Tilda Swinton och inte minst Gwendoline Christie (den imposanta Brienne of Tarth i Game of Thrones) som här spelar den elaka systern till Davids brutale styvfar – en dödlig syskonduo som är mentala släktingar, och kanske förebilder, till biskopen och hans syster i Fanny och Alexander.

Kort sagt en reboot som får det att spritta i benen på en åldrad saga. Inte illa.