Ett dussin norska motståndsmän med attentat i hågen närmar sig det egna landets kust, men blir upptäckta av tyska soldater. Bara en av de 12 männen undkommer med livet i behåll:

Jan Baalsrud..!

Nähä, namnet säger dig ingenting. Nej, för de flesta av oss på den här sidan kölen är han okänd. I grannlandet är han något av en legend.

Kon-Tiki, Max Manus, Kungens val och denna. Det är främst filmer som hyllar nationens hjältar, som får norrmännen att strömma till biograferna. Helst ska de handla om det andra världskriget. Nej, inte om Quisling och hans medlöpare, utan om de andra, de okuvliga. Lagom till jul 2017 hade detta krigsdrama premiär och norsk film kunde casha in på ännu en publik jättesuccé.

När jag förra året pekade på kopplingen mellan patriotism och storpublik, i en recension av Kungens val (ett drama om Kung Haakon VII som vägrade lägga sig för tysken), höll det på att skapa en internationell kris på Margot Wallström-nivå.

Okej, det är att ta i, men de upprörda mejlen strömmade in, och även norsk radio hörde av sig och undrade vad jag höll på med.

Jo, det hör nog också till saken att jag i min text insinuerade att kungens val att fly från det ockuperade hemlandet, till tryggheten i London, kanske inte var en fullt så modig gärning som den nationella mytologin vill ha det till.

Nå. Jag kan ha fel. Klart är i alla fall att även Den 12:e mannen hämtar kraft ur en nationalromantisk ådra, dock utan att falla över i chauvinism. Det här verklighetsbaserade eposet om nationalhjälten Jan Baalsrud, som efter det misslyckade attentatet flyr ut i den kylslagna vildmarken, bjuder på vackra vidder, stämningsskapande motljus och morska motståndsmän som sjunger nationalsången när de ska arkebuseras.

Snyggt och välskapt är det onekligen. Norske Hollywood-regissören Harald Zwart och framförallt fotografen Geir Hartly Andreassen (som även plåtat just Max Manus och Kon-Tiki) gör habil Film med stort F. Inte minst levererar de mäktiga bilder av den storslagna norska naturen – som kan sägas spela en egen roll, en lika livgivande som kompromisslös urkraft som både hjälper och stjälper Jan Baalsrud.

Baalsruds hjältedåd blev film första gången 1957, då med titeln Nio liv, och det är precis så seglivad han framstår här. Han befinner sig cirka två månader i vintrigt landskap. Han haltar över fjällen, får hjälp av sammanbitna bybor, ligger stundtals i en minimal utfrusen stuga, till och med under ett klippblock, hur länge som helst, han svälter och lider av kallbrand, vilket tvingar honom att såga av den ena tån efter den andra.

Hela tiden blöt och nedkyld. Ja, det är lite som Leo DiCaprio i Alejandro González Iñárritus Revenant. Dock mindre dramatisk. Här vet vi vet ju hur det ska sluta, vilket i kombination med det konventionella och lätt monotona berättandet gör spänningsmomenten få – detta med undantag för några snillrikt komponerade och ångestdrypande drömsekvenser.

Varför brittiske Jonathan Rhys Meyers, och inte en tysk skådespelare, gör SS-officeren som gör jakten på Baalsrud till en personlig vendetta, är svårt att förstå (antagligen ska hans stjärnstatus bidra med lite glans) men okej, hans inövade tyska repliker låter bra – frammorrade som de är, på klassiskt Hollywood-manér.

En bidragande orsak till Den 12:e mannens framgångar på norsk biograf kan ju ha varit att huvudrollsinnehavaren Thomas Gullestad (artist, programledare m m) är ett stort namn i Norge. Här hemma är han lika okänd som den roll han spelar, vilket ju inte direkt ger Den 12:e mannen något gratis inför en svensk publik som fortfarande tyvärr verkar tycka att norsk film luktar fuktig lusekofta.

Just i det här fallet har man i och för sig rätt.