”The true knot” är en sekt av demoniska magiker ledda av Rose the Hat (Rebecka Ferguson) som driver runt och letar efter barn med samma telepatiska krafter – varsel – som den lille pojken Danny Torrance från första The Shining. När de hittar en lämplig unge torterar de den till döds för att sedan punda på dennes ”ånga”, och således förlänga sina liv.

Det är oklart hur deras magi fungerar. Hur kraftfulla de egentligen är verkar skifta lite beroende på vad manuset behöver.

McGregor gör också så gott han kan för att hänga med. Han spelar den vuxne Danny Torrance, 40 år efter att hans far blev galen och försökte mörda honom och hans mamma på hotellet Overlook. Danny har blivit en våldsam alkoholist precis som sin pappa och ”flyr från sig själv” till New Hampshire där han går på AA-möten och använder sina förmågor för att hjälpa gamlingar att få frid innan döden. Därav namnet ”Doctor Sleep”.

Han får besök av spöken från hotellet, men han har lärt sig låsa in dem i ”lådor” i sitt huvud. En dag får han telepatisk kontakt med flickan Abra Stone (Kyliegh Curran), som också har gåvan, om än ännu starkare. Snart blir de båda varse om Rose och hennes gäng av barnamördare och måste snart konfrontera dem.

Stanley Kubricks original från 1980 är ett mästerverk, en perfekt skräckfilm i stämning och visuellt hantverk. Kubrick förstod framförallt att det mest skrämmande med Stephen Kings roman var en man som långsamt blir ett hot mot sin egen familj. Spökena var ett verktyg för att göra Jack Torrance nedstigning mot helvetet svårgreppbar och skrämmande.

Meeeen. Doctor Sleep är helt klart del i Stephen Kings filmuniversum, och King (som var missnöjd med Kubricks version) förväntar oss att vi ska tugga i oss ännu en skräckfilm som är mer sedelärande än läskig. Så mycket tid ägnas åt Dannys alkoholism, ett tema Stephen King aldrig slutar älta, men i Doctor Sleep skildras det utan det underliggande hotet som gjorde Jack Nicholsons pappa Jack så oberäknelig.

När idéerna börjar ta slut återvänder regissören Mike Flanagan till hotellet Overlook, där karaktärer och scener återskapas med nya skådespelare till bisarr effekt. Det är en filmisk gravplundring som dessutom pågår i evigheter.

Precis som under visningarna av båda IT-kapitlen skrattar publiken mer än den kippar efter andan.

Kalla mig gammeldags men om jag ser en skräckfilm vill jag gärna bli skrämd.