Komedimakaren Adam McKay som slog igenom med den grabbigt underhållande Anchorman, och sedan gick upp en Hollywood-division i och med hyllade The big short, är tillbaka med en samtidssatir som är stjärntät som en Oscarsgala pre covid.

Leonardo DiCaprio delar huvudrollen med Jennifer Lawrence, som astronomen Randall och doktoranden Kate, som upptäcker att en gigantisk komet, en ”planetdödare”, är på väg mot jorden, men alla är så upptagna med att kolla upp dateringar om den senaste kändisskilsmässan att de inte riktigt orkar bry sig.

Cate Blanchett är knappt igenkännlig som nyhetsankaret på flams-tv, hårdsminkad och med en glänsande, jämn tandrad. Meryl Streep gör en nepotistisk president av Trump-typ (Jonah Hill är hennes son och stabschef), Timothée Chalamet kommer in mot slutet som Kates nya pojkvän Yule.

Inte lika känd är Mark Rylance – men obehagligt underhållande i rollen som en techguru som även han har ett påfallande vitt och välsnidat garnityr.

Manusmännen Adam McKay och David Sirota vevar hårt och yvigt, skissar en samtidsbild av det polariserade USA där Trump-högern och techföretagens kontroll av våra liv får duktigt med smisk. Kampanjen Don't look up, som lanseras av presidenten för att få folk att inte tro på vetenskapsmännens prat om en komet, är en väldigt rolig bild av en rörelse som saluför att man stoppar huvudet i sanden. Kopplingen till klimatkrisen och dess förnekare ligger som en given undertext genom hela filmen, men är som fyndigast just där.

Man kan förstå att stjärnorna har haft kul på jobbet. Lite för kul, kanske. För även om denna meteoritstorm av gags och mjukpolitiska hyss är fyndig och träffsäker har Adam McKay med anhang inte vett att sluta i tid. Tajming, kallas det ju. Eller bristande sådan. Något som filmskaparna naturligtvis kan allt om, men likväl drar de många av sina skämt ett steg för långt, förklarar poängen innan den har fått brisera i publikens hjärnor.

Man tar kort sagt i för hårt. Sparkar in dörrar som, i alla fall ur ett svenskt perspektiv, ter sig vidöppna. Men så riktas Don’t look up till den inhemska publiken, inte till en desillusionerad svensk kritiker som tror att han sett allt.

Man ska heller inte tro att undertecknad satt där och snörpte på munnen i hela den lite väl utdragna (137 minuter) speltiden. Här finns tillräckligt med goda stunder för att i alla fall motivera en titt när filmen kommer till Netflix.

Spoiler-varning

Slutet är visserligen härligt konsekvent men ändå… en detalj skaver. Här blir skojarmatten Adam McKay plötsligt sentimental och anordnar en sista måltid för filmens good guys – och då visar det sig att den coola postpunkaren Yule är bibelsprängd och tillåts hålla en bordsbön som de liberala ateisterna stämmer in. Ett i sammanhanget skenheligt slut som möjligen ska blidka den stora kristna publiken.

Vad lär vi oss då? Jo, att de stora företagen inte kommer att rädda planeten om de inte tjänar på det – och att inte lita på folk med misstänkt jämna och vita tänder.