Det är inte alla som kan stoltsera med ett öknamn som står sig nästan 700 år fram i tiden men vår gamle kung Albrekt av Mecklenburg fick onekligen till det när han gav den dansk-norska Drottning Margareta titeln Kung Byxlös. Hon skrattade dock sist då hennes här piskade Albrekts i slaget vid Falköping 1389 och Margareta kunde därefter utropa sig som hela Nordens regent.

Jo, man känner ju igen begreppet Kalmarunionen från skolan (vagt…) men i den här pannordiska produktionen får maktspelet bakom unionen kött och blod.

Eller nåja, i alla fall peruk och smink.

Det här är inte en smaskig medeltidsmacka med stora slag och suggestiva panoramor, här ligger fokus på de små skeendena, vilket ju tyvärr ofta är fallet när Norden gör kostymfilm. Det motsatta är helt enkelt för dyrt.

Drottningens man är död sedan länge och så även hennes son Olof, och för att säkra tronföljden adopterar hon en manlig släkting som när vi kommer in i handlingen just ska krönas till kung. Under festligheterna dyker det plötsligt upp en ung man som hävdar att han är Olof, att han alltså inte dött utan suttit i tyskt fängelse i femton år. Varken Margareta eller någon annan kan avgöra om han talar sanning, och de politiska konsekvenserna är digra, oavsett om han är den han säger, eller ej. Unionens enighet står på spel.

Visserligen var Olof bara i tonåren när han försvann men den intrigbärande premissen – att varken hans mor eller någon annan vid hovet skulle känna igen honom – sätter sig på tvären, kräver en hel del mental massage för att passera illusionens nålsöga. Men okej, så var det kanske.

Eller inte.

Filmen är ju, som de flesta fiktioner nuförtiden, ”inspirerad” av verkliga händelser.

Det danska skådespelaresset Trine Dyrholm har som tur all den inlevelse och närvaro som krävs för att gjuta liv i en gammal museal rollfigur, men manuset lägger ett och annat lite krokben för henne. Margareta är lite för rättrådig det ska bränna till ordentligt. Pippilotta-repliker som ”Jag är inte rädd för någon!” hämmar den psykologiska dynamiken och gör att hon oftare känns som en bärare av filmmakarnas nutida värderingar än den krassa regent som hon måste ha varit för att kunna navigera på den sena medeltidens politiska minfält.

Men det är ingen Tre solar vi pratar om. Verkligen inte. I stället ett stiligt och påkostat (med nordiska mått) bygge med god känsla för detaljer och miljöer, och en dialog som tillåter de många kända skådespelarna att ta ton.

Regissören och medförfattaren Charlotte Sieling har en lång erfarenhet som bruksregissör till framförallt serier, vilket på senare år har gett henne en plats i den amerikanska TV-fabriken men slutet är upplyftande nog inte av Hollywood-art. Istället benhårt och konsekvent, där maktspelaren Margareta äntligen får träda fram i full mörklagd prakt.