En fransk Ken Loach, har han kallats, Stéphane Brizé. Vilket i och för sig är rimligt, han är resande i samma samhällskritiska arbetarberättelser som den engelska mästaren, men det klivet över kanalen är ändå onödigt. Frankrike är nämligen helt självförsörjande när det gäller goda filmskapare med dragning åt det politiskt realistiska.

Det första namnet som rasslar till i referensramen är så klart Robert Guédiguian som väl får anses vara landets hovleverantör i gebitet men glöm inte Laurent Cantet och framför allt då hans ”Överflödiga människor”, en av de främsta filmerna på senare år när det gäller subgenren arbetsmarknadsdramatik (vilket låter mycket tristare än det är).

Stéphane Brizé har gärna med sig skådespelaren Vincent Lindon in i matchen. I ”Marknadens lag” 2015 följde vi Lindons fabriksarbetare när han fick sparken, genomled förnedrande jobbsökarkurser och sedan själv blev en del av det repressiva systemet. I ”En annan värld” har Lindon tagit på sig finkostymen, här får vi nämligen – för ovanlighetens skull – en VD:s perspektiv.

Philippe är en man som tjänat ihop till sina fina hus och flådiga bilar genom andras arbete, men när vi kliver in i hans tillvaro är det i gungning. Frun (Sandrine Kiberlain) vill skiljas, deras autistiske son har attackerat en lärare och är intagen på psyket, och på jobbet är han tvungen att genomföra en ”åtgärdsplan” för att blidka den multinationella företagets ledning som sitter och pöser i USA.

Som ”god lagspelare” har han hittills följt ledningens ord till punkt och pricka, och i den heliga lönsamhetens namn har åtgärdsplan följt på åtgärdsplan. När han utmanar den amerikanska ägaren genom att föreslå att alla chefer ska skippa sina miljonbonusar för att på så sätt slippa kicka fler anställda, får han själv smaka piskan.

Det är en hård bild av staten och kapitalet som målas upp, där företagsledare styr sina multinationella företag som minidiktatorer. Där full lojalitet och kamikaze-mentalitet är ett måste, och där rikedomen alltid sipprar uppåt. Men Brizé är tillbakalutad och behärskad. Här finns inga plakat som ibland kan poppa upp hos just Ken Loach. Brizé (och medmanusförfattaren Olivier Gorce) är ändå främst intresserad av människan under den där kostymen.

De många förhandlingarna mellan ledning, underchefer och arbetare bryts upp av korta melankoliska sekvenser med hög EQ där Philippe spelar boll med sin son eller stillatigande lyssnar på andras samtal, med blicken i fjärran. Han är en gåtfull människa, full av inkonsekvens och motstridiga känslor. Filmens titel syftar lika mycket på skillnaden mellan arbetarnas och chefernas världar, mellan den autistiske sonens och föräldrarnas, som Philippes önskan att kliva ur ett ekorrhjul som snurrar allt snabbare, att få uppleva något annat innan liemannen kommer med det slutgiltiga kontraktet.

Nog vet vi vartåt det barkar, för både Philippe och filmen, slutet kommer inte direkt som en överraskning (betygsfyran är darrig) men vägen dit är ändå finsnickrad och välspelad. I grunden också deprimerande: En annan värld ter sig väldigt avlägsen.