1957 hade Ingmar Bergman blödande magsår. Men det hade han varken tid eller lust att se över. Istället regisserade han två filmklassiker, en tv-film och fyra enorma teaterproduktioner varav en var fem timmar lång. Samma år avslutar och påbörjar han dessutom personliga relationer med olika kvinnor.

Titeln ”Ett år, ett liv” är aningen missvisande. Man tar ett lätt avstamp i året 1957, Bergmans mest produktiva, men berättar egentligen om hela hans liv. Regissören Jane Magnusson ställer frågorna ”Vem var Bergman”. Svaret, menar Magnusson, finns i filmerna som från 1957 och framåt kom att handla om enbart Bergman själv.

Jane Magnussons har studerat Ingmar Bergman på nära håll i många år. Hon gjorde dokumentären ”Trespassing Bergman” 2013 (långfilmsversionen av dokumentärserien Bergmans video för SVT) och kortfilmen ”Fettknölen” 2018. Hon beundrar Bergman, det märks, men är också fascinerad av hans stundtals motsägelsefulla och stundtals vidriga person. Gräver man runt i arkiven, som Magnusson gjort, framstår han som lite av en galning. En egocentrisk man som är lika besatt av sitt jobb och sin barndom som han är av att hoppa från den ena kvinnan till den andra. Uppväxten kartläggs, skrivs om, skruvas upp och ändrar perspektiv tills man inte kan skilja sanning från upplevelse längre. Det är en spännande film om man tänker på att den är revision av en person vars verk i sig är revisioner.  Kvinnorna hålls om hårt, knuffas iväg. De ska vara ömsom nära och ömsom långt borta.

Det är ett porträtt vi inte är vana att se. Givetvis finns här också bilden av en mästare, en person vars förmåga att berätta allmängiltiga berättelser om vårt psyke sträckt sig runt hela världen många gånger om. Men det visste vi redan.

Däremot var vi kanske inte helt bekanta med hans nazisympatier och hans enormt grymma sida, som också innefattar mytomani och sadism. En ärrad Thorsten Flinck berättar om ett personligt riktat utbrott som påverkat hela hans karriär. En överdrift? Inte om man frågar de andra som var närvarande.

Jane Magnusson har intervjuat en gedigen och imponerande skara, från Barbra Streisand och Liv Ullman till Roy Andersson. Här finns också en äldre, bandad intervju med Ingmar Bergmans äldre bror Dag. Alla bidrar de till en blandad och inte alltid så smickrande bild av regissören. En man som avverkar kvinnor på löpande band, struntar i sina barn (när skulle han ha tid för dem?) och som använder rena skrämselmetoderna och maktmissbruk i sin sitt arbetssätt ställer en aktuell fråga: hur ska vi skilja på konstnären och verket?

Det är en fråga som varit oerhört aktuell än på senare tid. Skådespelarupproret #Time’sUp förra året satte blåslampa på maktförhållandena inom film- och teaterbranschen. När det blev känt att komikern Louis CK ofredat kvinnor och Kevin Spacey antastat en ung man raderades de helt från sina aktuella verk. De straffades, helt enkelt.

Nu är det väl ingen som argumenterar för att man ska censurera ”Smultronstället” eller ”Det sjunde inseglet” bara för att Ingmar var ett as eller för att han i ungdomen sympatiserade med nazister. Men vi måste kunna ställa oss frågan om hur mycket vi förlåter konstnären om verken håller hög kvalitet. I synnerhet när man, som Jane Magnusson här vill påvisa kring Bergman, baserar sina verk på sig själv. Att de, faktiskt, är en neurotisk persons försök att slippa komma tillrätta med verkligheten.