Den notoriske dokumentärfilmaren Michael Moore har tagit ett megagrepp på samtida amerikansk politik och känslan av vanmakt är nästan kvävande. En liten strimma hopp erbjuds dock mot slutet, där några hårt kämpande och demokratikramande gräsrötter försöker jobba sig in i maktens annars cementerade strukturer, däribland 29-åriga Alexandria Ocasio-Cortez från New York.

Men det är såklart också en intressant och engagerande panorering över de senaste åren inom amerikansk makt. Inte minst påminns vi om hur bombsäkra alla, ALLA!, var över att Hillary Clinton skulle bli president, men mannen som gett oss imponerande och slagkraftiga dokumentära fresker som Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 (men även mindre övertygande verk som Sicko) nöjer sig inte med det. Som en furie drar han land och rike runt och utmanar de styrande, drar streck mellan politiska prickar tills ett tydligt mönster av maktkorruption uppstår. 

Speciellt beklämmande är skandalen i Michael Moores hemstad Flint, Michigan. I korta drag handlar det om hur politiker och företagare gick samman och tjänade multum, vilket i direkt effekt gav befolkningen blyförgiftat vatten i ledningarna. Det är ett politiskt övergrepp som nog inte ens Francis Underwood i House of Cards hade kunnat drista sig till att utföra.

Här får även demokraterna och Barack Obama pisk. Alla sitter de i samma båt, och det är definitivt inte de som ror.

Moore låter välformulerade tänkare konstatera att så länge den amerikanska politiken styras av pengar (lobbyismen) är det ingen demokrati. Han menar också att Trumps regim visar alla tecken på att vara en despotisk sådan, och varnar för att den sittande presidenten, likt autokrater i andra länder, kommer att ändra i lagen så att han kan sitta i det Ovala rummet längre tid än de max åtta år som gäller nu.

Ja, Michael Moore är kort sagt heligt förbannad. Jo, det är han ju alltid, men den här gången till den milda grad att han svär fram filmens premiss: ”How THE FUCK did this happen!?” Allt som sägs är av intresse, men Moore vill få in lite för mycket, vilket gör att filmen dignar under sin egen tyngd.

Underhållande är han dock, så klart!, hans demagogiska bildbehandling lånar lika mycket inspiration från Saturday Night Live som gammal propagandafilm. Han går till och med så långt att han låter Trumps röst dubba en gammal journalfilm där Hitler står och vevar på klassiskt manér. Kul, men inte direkt finstilt.

Allt dock serverat med en lättare dos självdistans som gör att den fiberrika kosten glider ner överraskande lätt.

Samma dag som jag ser pressvisningen redovisas resultatet från det amerikanska mellanårsvalet, och det visar sig att den överst nämnda Bronx-tjejen Alexandria Ocasio-Cortez har valts in i representanthuset. Det känns som ett tecken. En liten flämtande fyr vid något som i Moores film ter sig som ett mörkt hav av maktmissbruk.