Varför bråkar människor? Det var den frågan som satte myror i huvudet på den spanske antropologen Santiago Genovés. För att få svar på sina funderingar sjösatte han 1973 experimentet Acali, som i medierna och folkmun snart fick epitetet Sexflotten.

Eftersom Santiago Genovés visste att sex, makt och relationer är en god grogrund för konflikter valde han ut attraktiva män och kvinnor av fertil ålder, satte dem i den lilla specialkonstruerade båten Acali som skulle driva med strömmen från Kanarieöarna till Mexiko, och hoppades på lite aktion. Sveriges första kvinnliga sjökapten Maria Björnstam anlitas för att föra skutan i hamn.

Dokumentärfilmaren Marcus Lindeen, som fick en Guldbagge 2011 för Ångrarna, fick nys om denna på sin tid ökända expedition och beslöt sig för att göra en rekonstruktion av förloppet. Dock ej på havet, utan i en stor studio, med en kopia av båten och med de sju av deltagarna som fortfarande var i liv. Santiago Genovés själv är inte med, han dog 2013, men en berättarröst läser ur hans egna anteckningar från tiden på Acali.

Lindeen mixar filmmaterial från Acali med sin egen iscensättning där de medverkande interagerar med varandra och samtidigt kommenterar vad som pågick på båten, och i deras inre. Filmmakarna lyckas medelst första- och andrahandsuppgifter skapa en överraskande känsla av närvaro i stunden, som att vi var där och då. Nåja, nästan i alla fall. Mycket tack vare ett finstilt växlande och vältajmade klipp som gör att de olika berättarnivåerna börjar glida in och ut ur varandra. Som en ormgrop av eggande metalager.  

Men så mycket sex var det dock inte tala, får vi veta. Jo, lite darr i durken blev det såklart men inte den orgie som omvärlden fantiserade om, och den största konflikthärden var forskaren själv. Vi återkommer till det.

Precis som i Ångrarna är Flotten alltså en dokumentärfilm skapad i studio, vilket ju låter som en självmotsägelse, men i dessa faktoida sociala medier-tider ter sig Marcus Lindeen iscensättande extra kongenialt. Det är främst ett verktyg för honom att nå pudelns mänskliga kärna men tjänar samtidigt indirekt som en kommentar till – och en produkt av – samtiden.

Dessutom har han en spännande förmåga att luska reda på, och föra fram, jobbiga, komplexa personer som gör en lika irriterad som fascinerad. Det påfrestande könskorrigerade paret i Ångrarna satt och kverulerade så att skinnet krullade sig, samtidigt som deras levnadshistorier var helt fängslande.

På samma sätt är antropologen Genovés Flottens främsta tillgång. Han verkar kort sagt helt bananas, en man utan större självkännedom, en usel forskare som ständigt klampade in i sin egen studie.

Triggad av 70-talets feministiska kraft ser han till att ge kvinnorna på båten viktigare uppgifter än männen, i tron att det i sig ska reta de sistnämnda, men snart visare det sig att det bara är han själv som har svårt att ta order från en kvinna.

När gänget på båten snarare sluts samman av svårigheterna än börjar bråka, blir han frustrerad. Han vill ju studera konflikt inte samarbete och börjar, för att skapa friktion, avslöja vad deltagarna har sagt om varandra. Hans aggressiva manipulationer går så långt att de ombordvarande på allvar börjar diskutera om de ska kål på honom.

Även om detta alltså är en särdeles lyckad rekonstruktion skulle det onekligen vara kul att se en full fiktion av skeenden skildrat ur den dråpligt och oemotståndligt narcissistiska Santiago Genovéses vinkel.