Synnerligen vältajmat kommer här berättelsen om en kvinna som precis som Nobels fredspristagare 2018 Nadia Murad blev kidnappad av IS, hölls som sexslav, men överlever och ägnar sitt liv åt att bekämpa orättvisor och övergrepp.

Den stora skillnaden är att filmens hjälte, Bahar, tar till vapen.

Den här verklighetsbaserade krigsfilmen med kvinnligt fokus är franska regissören Eva Hussons andra fullängdare och den första som kommer till svensk biograf. Les filles du soleil, med festivaltiteln Girls of the Sun, var nominerad till Guldpalmen i Cannes men fick rätt hårda omdömen från de flesta kritiker på plats, och visst kärvar Hussons verk här och där, men det är likväl en nagelbitare som bara genom sitt udda tema och dito spelplan står ut som en fyrbåk på repertoaren.

Här befinner vi oss nämligen på en filmiskt sett sällan besökt plats, dessutom i en berättelse som hämtar sitt stoff från verkligheten. Det handlar om Bahar och hennes kurdiska medsystrar som efter det att de har undkommit fångenskap hos IS bildar en egen trupp inom den kurdiska bataljonen. De bär alla på minnen av vidriga upplevelser, som ger dem en dödsföraktande drivkraft. Scener där de spränger fram genom tunnlar och snår och kickar terroristrumpa korsklipps med tillbakablickar från plågorna hos fundamentalisterna.

Iranska Golshifteh Farahani (senast sedd mot Adam Driver i Paterson) gör Bahar med en återhållen vrede pumpande i ådrorna, och i rollen som den ärrade franska krigskorren Mathilde på uppdrag att skriva om kvinnornas kamp ser vi alltid hårda Emmanuelle Bercot från skrämmande realistiska polisdramat Polisse (se det, om ni inte gjort det) och så dyker svenska Evin Ahmad upp på ett hörn också.

Till skillnad från mina utländska kollegor gillade jag den här bångstyriga skapelsen. Det är en lågbudgetfilm med oemotståndligt storhetsvansinne, en arthouse med drag av hollywoodsk bombasm. Lika mycket ett knäckande otäckt drama, som en bitvis vackert fotograferad och hämndglorifierande kampfilm.

Men som sagt, det kärvar lite. Främst stör det västerländska perspektivet. Istället för att låta de kurdiska kvinnornas fajt få hela scenen låter Husson den franska reportern skymma sikten. Tanken är väl dels att vi behöver en europeisk representant i berättelsen (det gör vi inte) och dels att de två kvinnliga huvudrollerna ska bonda på ett slags allmänmänskligt plan. Det gör de också – i filmens skralaste scen, där Husson verkar vilja likställa deras lidande.

Tanken är möjligen god men blir smått provocerande när I-landsproblem ställs mot Bahars överjordiskt hemska öde hos IS-asen – övergrepp som blir extra svåra att ta del av när man vet att det bara är en skärva av det helvete som människor genomlevt och fortfarande genomlider.