I en liten harmonisk skogsglänta bor ekorrar, skogsmöss och småfåglar i rara stugor. När förskolepedagogen, ekorren Valdemar, får sina älskade nötter stulna rycker den sömniga polischefen Gordon ut för att lösa mysteriet.  

Gordon och Paddy, av den svenska barnanimationens okrönta drottning Linda Hambäck, är en sympatisk och välgjord liten film för en mycket ung publik. Animationerna är ljuvliga, musiken trevlig och skådespelarna välregisserade. Den trötta polischefen, paddan Gordon, görs av Stellan Skarsgård och hans assistent musen Paddy som visar sig ha medfödd snut-intuition har fått Melinda Kinnamans röst.

Charmigt så in i bänken är det. Framförallt med den desillusionerade polischefen Gordon som äter kakor och längtar efter sällskap och vars favoritsyssla är att trycka sin stämpel på en färdig rapport. Animationerna (av Dockhus animation) är otroligt väl avvägda, till synes enkla men med exakt rätt detaljer: nosar darrar, kroppar häver sig av tunga suckar och öron kröks bekymrat.

Regin är toppen och vågar kosta på sig ordentligt med pauser och tystnad. De lugna rösterna och den känsliga ljuddesignen är en lisa för själen i en barnfilmsvärld där det vanligtvis skriks och flåsas utan uppehåll. Dessutom lägger musiken av Martin Landquist sitt till den behagliga stämningen.

Intrigen är dock flortunn, vilket i sig inte är ett problem i en barnfilm, däremot känns den märkligt komponerad. Huvudbrottet får en lite snopen lösning ganska snabbt, sedan hakas en till historia på som ett moraliskt appendix som vill säga ungefär: Alla är rädda för räven, men även räven är rädd.

Gordon och Paddy är en film som kanske inte bjuder på en halsbrytande story, men väl en trivsam värld att kliva in och vara i. Den påminner inte så lite om brittiska Gruffalon, såväl i estetik som temat ”smådjur hävdar sig med hjälp av list” och storsatsningen på kända skådespelare.

Med sina 60 minuter är Gordon och Paddy en utmärkt biofilm för tre-fyraåringar med spring i benen. Det finns även en och annan skojig replik som flyger över huvudet på barnen men landar fint hos medföljande vuxen med spring i benen. Dessutom bör alla manusförfattare till krimserier för vuxna dra lärdom av hur uppfriskande det är med en trött gammal snut som faktiskt är trevlig.