När det görs film om en aktuell celeber person vars gärning har tapetserat det offentliga rummet, har man som tittare bara ett fundamentalt krav (vilket sällan uppfylls): Att få veta något mer än det redan kända, få en inblick bakom de mentala och fysiska kulisserna.

Det är just det som Nathan Grossmans film ger. Insikter och gripande närvaro. Kameran är ständigt närvarande. Fångar verkligen både triumfen och utsattheten.

Ja, den finns faktiskt där redan i begynnelsen (vilket ju var ett lyckoskott) när Greta sitter ensam utanför Riksdagshuset, följer henne genom Europa, står bredvid när hon likt en Forrest Gump skakar tass med all världens potentater, vid det berömda ”How dare you”-talet och inte minst på den strapatsrika båtturen över Atlanten.

Greta framstår ömsom som en vår tids Jeanne D’Arc, ömsom en liten ansvarstyngd tjej från kvarteret, som får tröst av pappan som följer henne lika slaviskt som nämnda kamera. Skönt att han är där. Till en början lite sjavig och yrvaken, men en självklar bundsförvant för Greta – och för oss tittare. Det är en minst sagt intensiv turné de är ute på, fyllt av jubel och klang men också motgång och påhopp.

Det är Sankt Greta och draken, där den sistnämnda representeras av världens alla styrande som inte tar klimatkrisen på allvar, i synnerhet de som finner det nödvändigt att gå till direkt motangrepp mot en samvetsöm tonåring. Världens alla Bolsonaros och Trumpar försöker förminska henne, går till personangrepp – precis som de som mobbat Greta under hennes uppväxt.

Man skäms å mänsklighetens vägnar.

Men Greta säger sig inte bry sig, skrattar till och med åt deras attacker, men det är ganska tydligt att huggen ändå känns, summan av dem bidrar nog till de sammanbrott hon drabbas av på vägen.

När hon krackelerar och säger att hon inte pallar ansvaret, när hon längtar hem till mamma, hundarna, rutinerna som dämpar hennes asperger; då tittar den lilla tjejen fram och tårarna kommer. Och inte bara på henne…

Det är ytterst sällsynt att en dokumentär gör mig så här rörd. Förbannad, yster, uttråkad, irriterad – ja, allt det där brukar förekomma, men inte rörd.

Nå, antalet fällda tårar per minut är naturligtvis inget bevis för kvalitet men det visar ändå att filmen handlar om mer än bara klimataktivisten Greta.

Filmmakarna följer till viss del biopicmallen där den först okände motarbetade hjälten når oväntad men rättmätig framgång, drabbas av motgång men slutligen triumferar. Just det sista känns lita onödigt. Och trist konventionellt.

Nathan Grossman och hans team tar ifrån tårna i de avslutande sekvenserna, närmar sig en nästan propagandistisk tonart men okej, det är en marginalanteckning, fram till dess har de uppfyllt det ovan nämnda grundkravet, och det med råge.

Och när kommer biopicen?