Tänk er ett riktigt rikt danskt hem, designat ut i mattfransarna. Glas, stål, trä. Smakfullt till klaustrofobins gräns. Mamma är advokat, pappa läkare. De har tvillingdöttrar i tioårsåldern, med långa flätor och i likadana kläder. 

In i denna rakt igenom proffsiga familjeidyll landar Gustav, pappa Peters tonårige son från ett tidigare äktenskap vars mamma inte kan hantera honom längre. Trulig och med nån liten prick i brottsregistret verkar det som. Det är upplagt för konflikt.

Trine Dyrholm är den kompetenta advokaten Anne som med lika delar förtäckt hot och stabilt föräldraskap lyckas med konststycket att få rätsida på Gustav. Snart är han en älskad storebror till tvillingarna, och ett (nästan) vuxet sällskap under sommarlovet då Peter jobbar hela tiden. Men, något är ruttet i just denna del av Danmark, och det utvecklar sig så att Anne inleder en relation med sin mans tonårige son.

Trots spektakulära sexscenerna (ni vet såna där det enda man tänker är GÖR DOM DET PÅ RIKTIGT?!?!) är första delen av Hjärter Dam ganska seg. Tveksam mjukporr och borgerligt hyckleri får mig att gäspa, dessutom känns begäret aldrig särskilt trovärdigt, Annes bevekelsegrunder för att börja ligga med sin styvson övertygar inte. När så andra akten drar igång vaknar jag till ordentligt, och jag inser att allt är nogsamt konstruerat för att berätta om ett nattsvart jävla mörker i den mänskliga själen. Om makt, rädslor och ondskan som föds därur.

Trine Dyrholm glider omkring i sin designtillvaro i sidenblusar, på jobbet kämpar hon med självklart patos för våldtäktsoffer och misshandlade kvinnor, försöker hjälpa de som inte har någon röst att få samhället att tro på deras historier. ”Jag kan systemet” säger hon tidigt till Gustav och när hon själv står på de anklagades bänk använder hon sig av allt hon kan. Som förövare ljuger hon skickligt, säker i sin maktposition.

Hon är inte beräknande, det är inte hennes privata ondska vi ska se, utan situationens. Det finns ett ögonblick där hon vänder, där hon går från osäker och rädd till hård och kall. Från lätt frustrerad fru i ett halvdant äktenskap till kylig maktspelare. Det är extremt bra. Modigt manus och skickligt regisserat och spelat. Fotot av Jasper J. Spanning följer den luriga utvecklingen från snusk till noir.

Trine Dyrholm är självlysande, oavsett vilket av sina Janusansikten hon visar upp. Tur då att Magnus Krepper är en så pass skicklig skådespelare att han klarar av att spela jämte henne utan att helt försvinna, utan att konkurrera om uppmärksamheten. Även Gustav Lindh (Jordskott, Cirkeln) i rollen som Gustav är övertygande som den brådmogna pojke som får Anne att gå över alla gränser. När gränsen väl är passerad har hon inget annat val än att börja gå över lik.