Aki Kaurismäki tar sina rollfigurer och deras drömmar på allra högsta allvar. Hans 20:e film ”Höstlöv som faller” är en kärlekshistoria mellan snabbköpskassörskan Ansa (Alma Pöysti) och byggjobbaren Holappa (Jussi Vatanen). Två ensamma själar runt 30, med slitiga jobb som hittar varandra till tonerna av dystra finska visor om att ha ett tungt och trött hjärta.

Ansa blir av med jobbet på snabbköpet och tvingas ta ett jobb som diskare på den lokala ”California pub”. En dag träffar hon Holappa och flörtig stämning uppstår i ett ordlöst ögonblick. De går på bio och Ansa lagar mat åt honom. Romansen verkar tyvärr dömd på grund av Holappas spritproblem.

Allt utspelar sig i ett Helsingfors stöpt i Kaurismäkis utpräglade dockhus- och retroestetik. En tjock köksradio från 60-talet förflyttar oss till en annan tid, men de återkommande rapporterna från kriget i Ukraina funkar som en påminnelse om nuet. Det närliggande krigets helvete blir dessutom ytterligare ett hot mot Ansa och Holappas bräckliga kärlek. En humanistisk galghumor lättar upp stämningen och bidrar till en mer svartsynt optimism än total depression.

Den finske regissören har ett finslipat minimalistiskt bildspråk och ”Höstlöv som faller” har många välkomponerade scener där publiken får bottna i estetiken genom de långa tystnaderna (härligt finsk stämning).

Det är något enkelspårigt att ensamheten och alkoholismen funkar som enda dramatisk motor, men Alma Pöysti och Jussi Vatanen i rollerna är fantastiska på att uttrycka stora känslor med små gester. Deras retliga flörtande gör romansen omöjlig att släppa hoppet om.

De emopoppiga systrarna i duon Maustetytöt förtjänar ett särskilt omnämnande för filmens mest minnesvärda liveframträdande, med låten ”Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin” – ”Född i sorg och klädd i besvikelse”.