Allt jag vet om In i dimman när jag börjar se den är att den är gjord av Anders Hazelius som står bakom succéserien #Hashtag. Och så titeln förstås. Ibland är det bra att vara fullkomligt blank inför ett verk, då kan man ta det till sig öppet och utan förutfattade meningar.

Det verkar som att den ska handla om en begynnande alkoholism, eller åtminstone att huvudpersonerna Krill, Julle och Kicki ska ta sig en sjuhelvetes veckobläcka. På Krills föräldrars otroligt smakfulla sommarställe som är beläget på en egen skärgårdsö, suger de musten ur säsongen genom att i början av hösten supa ohejdat i idyllen.

Krill och Kicki är ihop och alla tre är nära vänner. De är väl i 25-årsåldern och tillhör en så pass gedigen överklass att de kan vara fulla ganska länge utan att nån tycker det blir sunkigt. Så länge det är champagne i kristallglas är det knappast någon som ringer soc. Det är i och för sig uppenbart ganska tidigt att Krill inte mår toppen, han bär på något slags trauma och är lynnig och nojig. När den förlorade fjärde vännen, Baggy, kommer på besök till ön härsknar stämningen ytterligare och festandet blir klaustrofobiskt.

In i dimman är något så ovanligt som en liten, väl avgränsad och extremt tät svensk psykologisk thriller. Ett kammarspel på blott 75 minuter som lyckas lura mig flera gånger och håller mig fullkomligt fastnaglad med hjälp av ruggig ljuddesign, ogenerat närgånget foto och framförallt ett hisnande skådespeleri (särskilt av Anastasios Soulis och Celie Sparre). Vid flera tillfällen glömmer jag till och med att andas.

Så småningom (och det här står faktiskt i presstexten, så jag spoilar inte för mycket) blir det tydligt att Krills trauma består i en fruktansvärd bilolycka några år tidigare. Visst är manuset smart, men vem som helst kan hitta på en fiffig historia som ser bra ut på papperet. Att genomföra det på ett så utsökt vis som långfilmsdebuterande Anders Hazelius gör tillsammans med skådespelare och filmteam (och alldeles ovanligt liten budget bör tilläggas) – det är mycket svårare.

För det är mer än spännande, det är också intressant. Den laddade men ”höhöiga” relationen mellan Krill och Baggy till exempel. Eller vad det har gjort med Krills känsloliv att genom hela livet ha varit populär och snygg; hur totalt känslomässigt handikappad han är när det gäller att hantera motgångar och sorg, på grund av att alltid ha varit den snyggaste killen med de rikaste föräldrarna och den blondaste tjejen.

Nu måste jag nog hejda denna hyllningskör en smula. Slutet har faktiskt en rejäl slagsida åt det ostiga och slitna metaforer för pånyttfödelse staplas på varandra. Men jag viftar bort det som en störig fluga som kommit fel, för In i dimman är en mycket ovanlig film och faktiskt en smått fantastisk upplevelse.