Washington Heights i norra Manhattan har dominerats av latinamerikanska invånare sedan 1980-talet. Där knegar Usnavi (Anthony Ramos) på i sin bodega och drömmer om att en dag ta sig tillbaka till Dominikanska Republiken som han lämnade som 8-åring. Han är inte den enda med drömmar. Vanessa (Melissa Barerra), Usnavis kärleksintresse, när en hemlig önskan att bli modedesigner och Kevin (Jimmy Smits) vill kunna ge sin dotter utbildningen han aldrig fick.

En dröm kan vara en drivkraft likaväl som verklighetsflykt och i ”the Heights” finns båda sorterna.

Det finns en sorglig poesi i temat, några av dessa drömmare är ”dreamers” också i politisk bemärkelse, alltså barn som kommit till USA på illegal väg. För dem betyder den amerikanska drömmen helt enkelt att få stanna kvar i det som är deras hemland.

In the Heights bygger på musikalen med samma namn från 2008, skapad av Lin-Manuel Miranda (han spelade Usnavi även på scen i flera år). Miranda ligger också bakom hiphop-musikalen Hamilton så det kommer inte som en överraskning att In the Heights blandar in hip-hop bland de i övrigt latinska musikstilarna som salsa och merengue. Inte heller att den, precis som Hamilton också tar upp aktuella politiska frågor kring invandring och rasism.

För detta är en musikal för vår tid. Genrens status har sakta men säkert höjts sedan 2010-talet tack vare Oscarsbelönade La La Land (2016) via artistbaserade epos som Yesterday till rockbiopics som Bohemian Rhapsody och Rocketman.

Jämförelsen med La La Land ligger nära, båda filmerna förenas i kärleken till en plats, vikten av att drömma stort och dessutom under bombastiska dansscener med inslag av magi. Ska man sjunga fram dialoger kan man lika gärna göra det medan man dansar horisontellt på husväggarna eller synkroniserat i en pool.

Ja, det här är en underbart överdådig film, en maxad kvartersfest i två och en halv timme. Det är också en film utan större konflikter. Men det går att ha överseende med, liksom den romantiska synen på gemenskap och kärlek som politisk kraft. Det skulle kunna vara en dröm i sig, att saker går att förändra om vi bara bryr oss lite mer om varandra och vårt kvarter.