Den belgiske fotografen Philippe Van Leeuw regidebuterade för nio år sedan med en kompromisslös spelfilm om de vansinniga folkmorden i Rwanda, skildrat ur en tutsi-kvinnas perspektiv. När han nu gör sin andra film är det om en likartad mänsklig tragedi: inbördeskriget i Syrien.

De hotfulla premisserna etableras snabbt och effektivt. En gammal man står i en lägenhet och tittar ut genom fönstret och vi ser den brinnande, bombade staden breda ut sig framför våra ögon. Han är inte ensam. Matriarken Oum Yazan bossar i bostaden, vakar som en hök över sina tre barn och några andra medmänniskor som har förskansat sig i lägenheten i förhoppningen att undkomma krigets vansinne. Utanför lurar krypskyttar som gör utflykter till omgivningen livsfarliga. 

Då och då kommer det folk i trapphuset som vill ta sig in i den barrikaderade lägenheten, och det är bara en tidsfråga innan de ska lyckas. Scenen där kvinnan i det unga paret offrar sig för att skydda sin baby, och de andra, är sinneskrympande jobbig.

Det är med andra ord en svårt oroande film som med sin klaustrofobiska natur ger Roman Polanski-vibbar, men främst är det en fiktion som står med båda benen i en akut verklighet, som aldrig låter personerna i bostaden – eller oss – slappna av.

Men mitt i allt elände måste de skapa en någorlunda fungerande vardag. Oum Yazan är den samlande kraften, en pragmatiker som trycker ner sina känslor för att få den lilla klungan människor att fungera, och överleva.

”Glöm världen där utanför, den är inte värd vår uppmärksamhet” säger hon i ett försök att lugna de unga, genom att skapa avstånd till helvetet utanför. Hon lyckas kanske en stund, men snart faller bomberna, igen.

Ständigt ljudet från dessa plötsliga granatattacker, som trasar sönder hoppet. Det är ju för övrigt ett känt ljud i filmvärlden, som dock betyder någonting helt annat, och väcker hel andra känslor här, än vad det gör i en heroisk krigsfilm. Såklart. Här får vi konflikten från den civila befolkningens synvinkel, och vi påminns samtidigt hur sällan så sker. 

Insyriated visar på vilken suggestionskraft som en välgjord och verklighetsnära fiktion äger när det gäller att påverka sin publik. Tragiska nyhetsbilder och drabbande dokumentärer i alla ära, men det är när vi släppas ner så här, mitt i elden, som det hettar till, som fasorna blir närmast outhärdliga. Det är också då de utsatta får kropp och själ, och inte bara är siffror i flyktingstatistiken (eller ”volymer”, som den avhumaniserande svenska termen lyder).

Det är en övertygande välspelad och nervigt filmad thriller som rent fysiskt utspelas på en begränsad scen men som har globala politiska implikationer. Det är övergrepp, våldtäkt och mord samlat i extremt intensiva 95 minuter. Vidrigt men viktigt, och såklart med ett öppet slut. Något annat vore ju en omöjlighet.