Den amerikanske hipsterregissören Wes Anderson fick blodad tand av succén med Roald Dahl-filmatiseringen Den fantastiska räven, och har nu laddat om stop-motion-kameran för en dystopi, med steam punk-kvalitéer, som klappar hundälskarna medhårs.

I en nära totalitär japansk framtid skyller den korrupte borgmästaren i Megasaki City alla stadens olyckor på människans bästa vän, och beslutar att skicka alla jyckar till en närbelägen ö som annars används som soptipp – och 12-årige Atari beger sig dit för att rädda sin vakthund Spots.

Sålunda en simpel premiss som naturligtvis får sin egen komplexa ton efter en rejäl Anderson-bearbetning. Filmen är (så klart!) marinerad i patenterad Bill Murray-stämning; alltså tillbakalutad loj humor som levereras ur mungipan. Med god tajming.

Men så är också den gärna tweedklädde Anderson en petimäter ner på partikelnivå, ja han ställer till och med pedantiska potentater som Roy Andersson i skuggan.

Att se en Anderson-film är som att kliva in i ett övermöblerat dockhus, där väggarna bågnar under trycket från alla inproppade finurliga detaljer. Här får vi till och med några små hovrande stop-motion-myggor till livs. Man baxnar över hur mycket briljant hantverk som måste ligga bakom bara en sådan liten sak.

Det är nog bara The Grand Budapest Hotel som kan mäta sig med Isle of Dogs när det gäller detaljrikedom, men där ramar alla underfundiga prylar in en dynamisk berättelse, här har filmmakaren (och hans team – det är lätt att bara prata regi när det gäller auteurer som Wes Anderson) lagt mer fingerfärdighet på kostymen än på intrigen som i ärlighetens namn inte är den mest engagerande – om man nu inte är grav hundvän.

Budskapet är fint och humanistiskt. Ett slag för förnuftet i en värld med allt fler demagoger. Vi känner igen mycket från verkligheten: deporteringar av de icke önskvärda, propaganda som skapar irrationell rädsla för det främmande, och inte minst attacken på den fria pressen (som här utgörs av en studenttidning).

Wes Anderson är amerikan så det är väl inte helt osannolikt att Trump är en stark målbild, men man kan ju applicera tankarna på många regimer.

Nä, subtilt är det inte, men så är Isle of Dogs nog också till stor del riktad till (läskunniga) barn (som ser ett äventyr), och medföljande indieföräldrar (som kanske uppfattar en allegori)– och i den nischen slår den allt annat på repertoaren.

Alla vill jobba med Wes Anderson. Hela den hollywoodska eliten har stått på kö för att göra jyckarnas röster: Yoko Ono, Scarlett Johansson, Frances McDormand, Bill Murray (såklart) och ett helt gäng till. Även Anjelica Hustons namn dyker upp i eftertexterna, där det står att hon gör rösten till den stumma pudeln…