Det här är kärlekshistorien mellan en sydsvensk ensamstående sexbarnsmorsa på existensminimum och en ung rumänsk tiggare. Josefin och Florin träffades när Florin satt utanför matbutiken i Biskopsgården där hon bodde. Vi kommer in i historien lagom till att de gifter sig, kantstötta av livet, men kära. De flyttar till ett litet hus utanför Halmstad, skaffar grisar och höns och försöker leva sitt liv tillsammans. 

Som i så många relationer går det upp och ned. Stunder av lycka och ömsesidig förståelse blandas av konflikt och känslomässiga murar. Florin lyckas inte skaffa sig något jobb och känner sig otillräcklig och missförstådd. Josefin å sin sida är bränd från tidigare relationer och vägrar kasta sig huvudstupa in i längtan och olycka när Florin sjappar för att ta hand om familjen hemma i Rumänien.

Filmteamet har hängt i hasorna på paret under två års tid, och kameran har lyckats bli den fluga på väggen som gör att Josefin och Florin rör sig obehindrat, naturligt och självklart. Det finns inte en sekund av tillgjordhet i filmen, paret verkar faktiskt på riktigt vara ett under av jordnära chosefrihet. Med det sagt är det inte spännande hela tiden, ibland till och med helt händelselöst, men det är nog oundvikligt när man följer en kärleksrelation dokumentärt. Riktiga människor lever inte sina liv efter uttänkta, effektiva berättarstrukturer. 

Äktheten väger dock tungt, och mycket av filmens ton ligger i kameraarbetet. Här finns inte ett uns exotiserande av småstaden eller glesbygden. De så tjatiga fulsnygga bilderna av trötta ensilagebollar i duggregn eller välta kundvagnar på öde småstadstorg som fotografer verkar ha svårt att hålla sig borta från, lyser med sin frånvaro. Här tillåts människorna vara människor, även om de har gamla träningsoveraller och hönshus byggda av gamla lastpallar.

Paret har figurerat en del i pressen. Att kärleken började när Florin satt och tiggde utanför en mataffär, det är helt enkelt en bra historia. Visst blir det några oundvikliga kulturkrockar, men oftast blir det faktiskt inte det. I en riktigt stark scen berättar Josefin detaljerat om hur det känns att vara riktigt hungrig, en känsla som präglade hennes uppväxt. Hur hon lärde sig att hålla god min trots att hungern river i kroppen. För henne är rapporterna från Florins hemby inte chockerande, trots sin fattiga uppväxt (eller på grund av?) är hon otroligt generös med det lilla hon har. Framförallt är hon nyfiken på andra människor och svämmar över av kärlek. 

Rumänska ”EU-migranter” har varit föremål för debatt i Sverige i snart tio år. Frågan om tiggeriförbud ploppar upp titt som tätt i olika kommuner och även om i princip alla frågor om fattigdom, hemlöshet och förföljelse är olösta så har rumänska medborgare blivit en ofrånkomlig del av det svenska samhället. Det är naturligt att rumäner i Sverige nu tar plats i kulturen. Serietecknaren Sara Olausson var tidigt ute med sin bok Det kunde varit jag och i våras kom den poetiska filmen Till drömmarnas land om en rumänsk tonårstjej i västerbottniska Holmsund och om hennes vänskap med svenska Malin.

Josefin & Florin har samma patos för de utsatta (den är gjord i samarbete med Amnesty) men målar upp en helt annan bild av Sverige, där motsättningarna inte går mellan svenskar och andra, utan mellan de som har och de som inte har.