– Varför vill du stämma dina föräldrar? frågar domaren.

– För att de har fött mig!

Zain ser ut som en åttaåring, men är enligt tandundersökning 12 (hans föräldrar har ingen koll) och har redan en ärrad själ. Uppväxten i Beiruts fattigkvarter, tillsammans med ett okänt antal syskon som vimlar omkring i den trånga bostaden, har härdat honom.

Det vimlas även runt om i staden. Alla dessa barn som driver vind för våg eller – i vissa flickors fall – hålls fångna innanför lyckta dörrar, utgör delar av samma existens. Den hunsade, bortviftade, piskade, utnyttjade lilla människan.

Många filmer gör anspråk på att vara berättade ur barnens perspektiv. Kapernaum är det på riktigt.

Detta Oscarsnominerade och globalt hyllade drama är resultatet av filmmakaren Nadine Labakis fältundersökning bland Libanons utsatta. Allt vi ser hända, har skett på riktigt, här är det arrangerat till en berättelse om Zain – och hans nyvunna vän, den unga etiopiska kvinnan Rahil.

Alla dessa förlopp har också gett filmens dess titel, som alltså inte syftar på den israeliska stad där Jesus gärna hängde, utan lär betyda ungefär sammelsurium. Eller helvetet.

Labakis filmer letar sig alltid långt utanför hemlandets gränser, oftast på festivaler men till Sverige har hon än så länge bara lyckats exportera Caramel: något så ovanligt, på vår repertoar, som en libanesisk romkom. Kapernaum är av en annan, hårdför art.

Här använder hon domstolsförhandlingen som start och struktur men förlägger smart nog den absoluta merparten av historien ute i samhället. Vi ser hur Zain desperat försöker få mamma och pappa att inte gifta bort hans 11-åriga syster till en mycket äldre man, som också är familjens hyresvärd. När det inte går, flyr han hemmet och träffar snart Rahil, som är illegal invandrare, med ettårige Yonas i släptåg. För en stund bildar de en liten familj i ett skjul, men snart sparkar verkligheten in dörren.

På en buss möter Zain en gammal böjd man som har på sig en illasittande Spidermandräkt, dock med en stiliserad kackerlacka på bröstet, istället för en spindel. Nej, jag är inte Spiderman, jag är bara lik honom, säger gubben, och tillägger: Jag är Kackerlacksmannen, Spidermans kusin.

Han har ingen större betydelse för storyn, är bara ett överraskande, småknäppt exempel på några av de små ljuspunkter i den här annars mörkögda skapelsen.

Framförallt är det en på många sätt rik film. I första hand en djupt gripande berättelse om en liten gatusmart kille och hur han manövrerar i en eländig tillvaro, men samtidigt ett samtidspanorama som med små medel berättar om barngifte, korruption, flyktingskap och ja, Nadine Labaki och hennes manusmedarbetare får till och med in ett stycke klasskamp, ser de socioekonomiska sammanhang som format föräldrarna. 

”Socioekonomisk sammanhang”… hm… nä, nu låter det som att Kapernaum är en social utredning. Så är det verkligen inte. Nadine Labaki har lyckats kombinera de många skeendena till en kännbar fiktion som för tankarna till andra slumbarns-filmer som Salaam Bombay! och Lion men har en mer realistiskt osentimental ton. Nadine Labaki piskar inte upp någon indignation, tar inte tårvägen till vår empati. Berättar rakt upp och ner. Litar på sitt material.

Sånt imponerar.

Det gör hon även som skådespelarregissör. Eller snarare amatördomptör. I princip alla medverkande är nykomlingar i gebitet men tillsammans med Labaki pulserar de av liv. Inte minst då den lille ettrige huvudrollsinnehavaren, en 12-årig syrisk pojke som Labaki hittade i ett flyktingläger, som gör Zain med en nästan skrämmande intensitet.

Slutet lättar upp stämningen något, vilket känns lite sökt, men okej, om mollackordet hade legat på ända fram till eftertexterna hade det nog krävts uppåttjack för att jag skulle orka ta mig ut ur salongen.