I början av 1800-talet blev Lars Molin Lasse-Maja med hela Sverige efter att en imponerade karriär som tjuv, ibland i kvinnokläder. Efter att ha benådats från ett livstidsstraff gav han ut den bok som hävdas vara den svenska självbiografi som getts ut i flest upplagor genom tiderna.

Böckerna och filmerna om LasseMajas detektivbyrå för barn i mellanåldern kan väl sägas ha rönt ungefär samma succé under vår tid, även om historierna är klassiska mysdeckare där fiffiga barn upprätthåller lagen genom att sätta dit brottslingar snarare än att berätta ur den listige tjyvens perspektiv.

Lasse och Maja bor i den pittoreska staden Valleby där det finns ett fängelse, en skola, en tokig präst, ett bageri, en dumsnäll polis, en guldbutik, en kyrka och ibland ett lagom sjaskigt hamnkvarter. Böckerna är tydligt uppdelade på stadens olika platser där det färgstarka persongalleriet ständigt återkommer med tydliga funktioner. Filmerna rör sig friare, har krångligare skurkar och hanterar anakronismer på ett minst sagt frejdigt sätt. 

I nya filmen, regisserad av Moa Gammel, är tidsmarkörerna hejvilda. Det är cykelhjälmar och mjölkkannor, moderna sneakers och 60-talsbilar. Det tidsmässiga mishmashet skapar på ett förunderligt vis en tidslöshet och en isolerad känsla som funkar otroligt bra som fond till en klassisk deckargåta.

Tågrånaren Ferdinand Fransson aka Marsipanen rymmer från fängelset samtidigt som hans dotter sjappar från barnhemmet. Marsipanen ska bevisa sin oskuld, dottern Klara hjälper till genom att engagera LasseMajas detektivbyrå. Är Ferdinand oskyldig? Och vem är i så fall den riktiga Marsipanen? De unga detektiverna har snart en brokig skara misstänka som snillrikt avför från utredningen.

De LasseMajafilmer som jag sett har alla haft otroligt bra och välregisserade barnskådespelare. Även Polly Stjärne och Nils Kendle spelar den dynamiska deckarduon på ett imponerande självklart sätt. Här finns också en ljuvlig birollsparad med älskade kändisar som Tomas Norströms mysklantiga polis, Ulla Skoogs nitiska tågstationsvärdinna, Tomas von Brömssens olyckliga konduktör och Alexej Mavolov som den godtrogne Ferdinand Fransson.

Tågrånarens hemlighet är en av de puttrigare filmerna i serien. Den är varken särskilt läskig eller spännande. Tempot är långsamt och jämntjockt och filmen saknar ett rejält mörker. I förra filmen Det första mysteriet fanns en tragisk historia i botten, och Kameleontens hämnd var faktiskt så nära en psykologisk thriller som en mysig barnfilm kan tillåtas vara.

Tågrånarens hemlighet är fin att titta på och visst roar den i stunden, men helhetens rytm har fått stå tillbaka för de enskilda välkomponerade delarna.