Paul Thomas Anderson är en av världens främsta filmskapare. Fakta. De som ännu inte är troende kan, för att se ljuset, sätta sig framför mästerverk som There will be blood och Phantom thread. Magnolia!

Även titlar med aningen lägre ambitioner som Inherent vice och Punch-drunk love (där Adam Sandler för första gången, men inte sista, visade att han är så mycket mer än bara en filmisk fåntratt) vittnar om denna egenartade filmarens begåvning. Episka konstgrepp och minutiös detaljrikedom i fin förening. Humor och en psykologisk förståelse för människodjurets kamp för utrymme och värme.

Här är PTA på ystert berättarhumör. Mer så än någonsin förut. Lättillgänglig, publikvänlig och – ursäkta svordomen – men… jo, lite tunn

Men riktigt underhållande. Det är 1973 med oljekris, Vietnamkrig och korrumperade politiker (och hemska frisyrer). Men inget av det bekommer den 15-årige lillgamle fixaren Gary som är helt uppe i sin egen värld, som i stort består i att tjäna pengar på ett eller annat sätt – och allra viktigast att få ihop det med den tio år äldre Alana. Hon är i sin tur en energisk kvinna som ännu inte riktigt hittat bäringen i livet och som till sin egen, och även min, förvåning ändå börja hysa känslor för den irriterande brådmogne tonåringen.

I huvudrollerna ser vi två långfilmsdebutanter, dels musikern Alana Haim (vars musikvideor PTA brukar regissera), dels Cooper Hoffman, son till den återkommande PTA-medarbetaren Philip Seymour Hoffman. Båda två gör lysande liv av manusets snabbkäftade dialog, ser till att rollfigurerna sakta men säkert sätter sig till rätta innanför mitt bröstben.

Under de dryga två timmar som filmen rullar fram, böljar deras relation fram och tillbaka; de gör varandra svartsjuka på olika knepiga sätt men ser framför allt till att vi bjuds på en ibland hejdlöst rolig tripp genom det dåtida Pasadena/Los Angeles med allt vad det innebär av skruvade kändisar (Sean Penn stilar som den gamla machostjärnan William Holden, Bradley Cooper är underbar som Barbara Streisands pojkvän Jon Peters), knasiga typer, bisarra happenings och så klart ett grymt soundtrack med Bowie, Doors och andra samtida storheter.

Lite som Boogie nights (jisses, karln har verkligen gjort fler toppfilmer än någon annan) men utan sexet och porren. Mäh, vad blir kvar då? undrar ni. Med all rätt. För det är inte så mycket. Bara en stilsäker, välformulerad och inspirerande tripp i tidsmaskinen som lämnar ett fånflin på mina läppar när jag lämnar salongen, men det försvinner å andra sidan ganska snabbt. Licorice pizza hamnar inte i topp på PTA-mätaren, men å andra sidan är hans lägstanivå extremt hög.