Den österrikiska regissören Jessica Hausner är gärna inne och grottar i psyket. Människans självuppfattning, perception av världen och av andra. Var tar jag slut och var börjar du? Är jag en del av världen eller kan jag se den utifrån? I sin genombrottsfilm, Miraklet i Lourdes, visade hon på sitt egensinne både estetiskt och i ämnesval. Hon verkar en lika stor pedant som Roy Andersson men med intresse för psykologi snarare än maktsymboler.

Makt och psykologi hänger förstås ihop, och Little Joe går att se både som ett existentiellt grubbleri lika väl som en samhällsdystopi. 

Alice arbetar på ett laboratorium som tar fram genmodifierade växter med specifika egenskaper till en kommersiell marknad. Nu har hon lyckats skapa en besynnerlig röd blomma vars doft gör sin ägare lycklig. I strid med alla regler smusslar hon hem en av blommorna och ger till sin son, hon döper den till och med till Little Joe, efter honom. Men blir Joe lycklig av sin konstiga blomma? Eller verkar han mer… besatt?

Hausner jobbar med stämningar, skapade av noga komponerade stillbildsscener (fotograf: Martin Gschlacht), långsamt tempo, en genomtänkt estetik och ett ljudspår som känns som en lustig skräckkliché. Asynkrona och gnisslande stråkar, kakofonier av mixade gälla hundskall släpps ned som ljudbomber även i de lugnaste scener. Störande och oroande, men det funkar. Här finns inga trygga rum eller vila, inte ens när Emily Beechams Alice rör sig försiktigt i skrynkelfria pastellfärgade blusar över ljudabsorberande heltäckningsmattor.

Det är kul med filmskapare som har tydliga estetiska signaturer. Hausner verkar gilla draperier som döljer något, avskalade rum, fysiskt avstånd mellan människor. Ibland ligger ansikten så långt ut i filmens kanter att bara näsorna sticker fram. Luften emellan tar nästan fysisk form, som att det går att se alla missförstånd om man tittar riktigt noga.

Emily Beecham spelar tillbakahållet, i linje med sin prydliga arbetsnarkoman till rollfigur. Arbetsrelationen med assistenten, Ben Wishaw, börjar obekvämt för att glida över i direkt obehag. Skådespeleriet präglas av en lika stel artighet som estetiken i övrigt.

Det går att se Little Joe som en övertydlig hobbyfilosofisk fundering, men hos mig når den in till de riktigt knöliga existentiella frågorna och jag märker att jag grubblar på filmen i flera dagar efteråt. Är jag lycklig eller bara manipulerad? Spelar det någon roll?

Och jag ryser vid tanken på en värld där alla går omkring och säger att de är lyckliga samtidigt som de vattnar sin genmodifierade fångvaktare med tom blick.