Claude Lelouchs En man och en kvinna räknas å ena sidan till en av Frankrikes mest kända, älskade och prisbelönta filmer. Å andra sidan också till en av de mest parodierade. Den är en visuell tidskapsel, men en filmisk bagatell, där änkemannen Jean-Louis och änkan Anne träffas och omedelbart blir förälskade. Men minnena av deras tidigare make och maka försvårar relationen.
I Livets bästa år möter vi den nu åldrade Anne (Anouk Aimée) som har tänkt på Jean-Louis under årens lopp (Jean-Louis Trintignant) men inte lika mycket som han verkar ha tänkt på henne. Mellan demensens drömlika tillstånd och medvetandets tristess på ålderdomshemmet blir minnena av den förlorade kärleken nästan maniska. Hans son Antoine letar därför upp Anne och ber henne hälsa på Jean-Louis, kanske kan det göra gott för hans hälsa?
Att minnas tillbaka på en kärlek som en gång var är en allmängiltig företeelse. Särskilt angelägna kan tankarna på livsval man gjort kännas på ålderns höst. Men egentligen handlar inte den här filmen om Anne och Jean-Louis utan om den nu 81-åriga regissören Claude Lelouche. Det är han som inte kan släppa deras kärlekshistoria. Publiken har gått vidare för länge sedan. Uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare floppade rejält, ingen brydde sig. Ändå har Lelouch gett sig den på att han ännu en gång, 54 år efter originalet, ska låta skådespelarna reprisera sina gamla roller. Varför?
Anne och Jean-Louis är idag närmare 90 år gamla men fortfarande mycket vackra. Närbilder av deras ansiktsuttryck och gester när de närmar sig varandra varvas med scener från originalfilmen. Jadå, kemin finns fortfarande där. Problemet är bara att inte mycket annat gör det. Här finns inget utrymme för en nystart för dem två, Jean-Louis är dement och Anne lever sitt eget liv med barn, barnbarn och egen butik. Här finns heller inte en möjlighet att reda ut saker och ting, eller svara på frågan om en kärlek som inte blev. Jean-Louis är ju dement, som sagt. ”Jag dög inte”, är hans förklaring under en stunds närvaro. I alla fall en av förklaringarna. En annan är att han skrämdes av tanken på att inte få ha andra kvinnor.
Livets bästa år syftar på ett citat av Victor Hugo: ”De bästa åren är de vi ännu inte levt”. Men i det här fallet kan man nog med säkerhet säga att livets bästa år är förbi för både filmens två huvudpersoner och filmens regissör.