Det kärvar redan från början. En höggravid hockeytokig kvinna hinner se stora delar av en SHL-final på tv innan hon mycket motvilligt åker in till BB. Väl där måste hon genomgå ett akut kejsarsnitt – vilket ändå är ett rätt rejält kirurgiskt ingrepp – och därefter ligga på uppvakningsavdelning, men hinner ändå, till synes nysminkad och fräsch, ta del av upplösningen av samma match.

Nog för att tidsförskjutning är en del av filmberättandet men det där var nog ett slags rekord i tidstrolleri. Om resten av filmen hade gått i en glatt surrealistisk ton hade startfadäsen istället varit kongenial, nu blir den som en första instans i en lång radda av krystat konstruerade situationer.

Programledaren David Hellenius gör en av de stora rollerna som en taxichaufför som har tröttnat på sitt förhållande och råkar träffa på sin gamla ungdomskärlek, en New York-baserad filmstjärna på besök i Stockholm, och gamla känslor väcks till liv. I alla fall i manus. På duken händer det inte mycket.

Nå, denna grundstory varvas med några andra pars knepiga relationer i en romkom av multiplot-typ, gjord på lånad mall från anglosaxiska föregångare som Love actually och Notting Hill, dock utan att på något sätt nå upp till i alla fall den sistnämndas relativa charm.

Startfältet ser åtminstone på pappret lovande ut. Adam Lundgren är en favorit, Helena af Sandeberg kan sitt gebit och Kjell Bergqvist är ändå… Kjell Bergqvist. Men det är i princip bara den sistnämnde som kommer ur den här dikeskörningen utan större blessyrer, men så gör han också en roll som ligger nära den han numera kan göra på autopilot; den vresige men i grunden godhjärtade motvallsgubben.

Men visst fungerar David Hellenius bra. Nja, inte som aktör, men som vandrande annonspelare ämnad för att locka TV4-publiken till biografen. Och den lär strömma till. Precis som den gjorde till Hey baberiba-duon Staffan Lindbergs (regi) och David Hellenius förra film, Micke & Veronica, som sågs av en dryg halvmiljon.

Apropå saluförande insatser är det varken de flortunna rollfigurerna eller de tillkämpade berättarlinjerna som lägger det slutgiltiga krokbenet för den här vacklande varelsen, det gör istället de klåparaktiga produktplaceringarna.

Illa dold reklam är något vi vant oss vid. 1990-talets klassiska klanterier ligger fortfarande i färskt skämskudde-minne, men branschen har i alla fall blivit bättre på att smyga in sitt nasande i filmerna. Här är dock de många produktplaceringarna subtila som en Ålandsbåt i en insjö – vilket väcker tanken att det kanske är exponeringen av alla dessa varumärken som är projektets första syfte, och att romkom-storyn bara finns där som utfyllnad.

Lyckligare kan i alla fall ingen vara än ägarna till den där resebyrån vars logga dyker upp i tid och otid. Den återkommande utplaceringen av den där matkassen är inte heller buskablyg.