Chicago 1927. Ma Rainey´s black bottom utspelar sig mestadels i en inspelningsstudio där några vita musikproducenter försöker få till en inspelning av bluesstjärnan Ma Raineys senaste skiva. De luttrade männen i bandet är på plats, till slut även den kaxige unge Levee, men gängets fixstjärna är inte helt oväntat försenad.

Ma Rainey har nämligen en egen tidszon – och är dessutom divig, bångstyrig, egofixerad – men anländer till slut i flådig bil tillsammans med sin assistent Dussie, som även extraknäckar som älskarinna. Producenten och bandet böjer sig baklänges för att följa divans alla nycker – och en trappa ner i omklädningsrummet har Dussie och Levee snart sex.

En strulig inspelning, alltså, med multipla förhinder och knepigt maktspel men samtidig, och framförallt, en film om en tid och ett land där rasismen var lag, där svarta och vita levde i parallella samhällen som bara ibland gick in i varandra. Ma Rainey var exempelvis en hyllad stjärna bland de afroamerikanska medborgarna, men i de vita kvarteren kunde hon inte ens vifta in en taxi.

I väntan på att musiken ska gunga igång målar bandmedlemmarna en bild av den verklighet de lever i, ger oss vittnesmål om vidrigt rasistiskt våld och vardagliga orättvisor; om hur den repressiva vita makten får de svarta att ta ut sin ilska och vanmakt på varandra. Gripande, onekligen, men i längden också lite torftigt, rent filmiskt alltså, eftersom filmmakarna försöker prata fram dramatiken, istället för att visa den.

Ibland får dock kameran sköta snacket; med snygga övergångar och lekfulla bildlösningar som nästan, men bara nästan, döljer att detta till största del är ett stycke filmad teater, närmare bestämt baserat på August Wilsons Pulitzervinnande pjäs med samma titel.

Men skådespelarna får det ändå att leva där på den digitala tiljan: Viola Davis i den hetlevrade huvudrollen, veteranen Glynn Turman (från Gremlins till The Wire) och framförallt den på tok alldeles för tidigt avlidne Chadwick Boseman (Black Panther), som här är explosiv i sin sista roll innan cancern tog honom.

Ma Rainey's black bottom är den första titeln ut (i Sverige) i en trojka av biopics om kända afroamerikanska, kvinnliga artister. Det var tänkt att de andra två verken, om Aretha Franklin respektive Billie Holiday, skulle haft svensk biopremiär nu i vinter men coronan har skjutit dem på framtiden. Ma Rainey kan man dock se på Netflix från och med idag.