Patience är en medelålders tolk från arabiska som jobbar på knarkroteln i Paris. Tillsammans med ett vårdbiträde lägger hon vantarna på en jättesändning hasch, som hon sedan säljer för att kunna betala sin mammas sjukhusräkning. Mama Weed rör sig från samma utgångspunkt som Weeds, Breaking Bad eller serien Good Girls: duktiga medborgare som tar lagen i egna händer och blir knarkbossar samtidigt som de upprätthåller en fasad av vardag. Det blir oftast roligt.

Regissör Jean-Paul Salomé ligger bakom en rad franska komedier på samma tema, internationellt mest känd för tv-serien Lupin som är riktigt mysig underhållning om en gentlemannatjuv i modern tid. Mama Weed har samma eleganta drag och är på sätt och vis en välgjord förströelse. Om det nu inte vore för Isabelle Huppert. 

På samma vis som man kan älska en regissör och vilja se alla dennes filmer, kan man välja film efter Isabelle Huppert. En film med Huppert kan vara bråkig, jobbigt och störig, men aldrig ointressant. Elle, Pianisten, Louder than Bombs, I heart Huckabees... listan skulle kunna pågå i en evighet. Det spelar ingen roll om det är thriller, drama eller komedi: hon sträcker ut sig som ett krångligt men lysande magnetiskt fält mitt i alltihop.

Just när man tror att man har kläm på hennes roll glider hon ur händerna, precis som här. Patience har en bakgrundshistoria som nästan hinner bli tydlig, men hon följer ingen utstakad väg för det. Hon är en pragmatisk levnadskonstnär med eget moralsystem.

Blev det mycket om Huppert nu? På hennes pojkväns kontor sitter till och med en affisch för Michael Hanekes Pianisten, där just Huppert spelar sadomasochistisk pianolärare. Det är valfritt hur mycket man vill tolka in i det, men det säger ändå ett och annat om asymmetrin i deras relation.

Filmer som utspelar sig i Paris och som slår internationellt brukar röra sig i välbärgade, tjusiga innerstadskvarter och slösaktigt strössla med vykortsbilder av Sacre Coeur, Eiffeltornet eller Notre Dame. Mama Weed utspelar sig befriande nog istället i ruffiga miljonprogramsområden liksom på baksidan av Montmartre. Patience bor som ensam fransyska i ett hus med enbart kinesiska invandrare.

Som arabisktalande (ja, Huppert har pluggat arabiska för rollen) öppnar sig staden långt mer än vad den gör för hennes fransktalande kollegor. Partience kan ostört sitta omgiven av poliskollegor och lura brallorna av dem då hon är den enda som förstår vad som sägs i det avlyssnade samtalet. 

Det har framgått att jag blir bländad av Huppert, så pass att jag nästan inte bryr mig om bristerna i manuset. Det som däremot är klart sämst med den här filmen är den svenska titeln Mama Weed, ty här finns inte ett cannabisblad så långt ögat kan nå. Mama Pot vore en riktigare titel. Eller varför inte originaltiteln ”Daronne” som helt enkelt betyder ”Morsan” och som är namnet Patience använder på sitt extraknäck i Paris undre värld.