Mannen som lekte med elden är en ögonöppnare och kanske framförallt en påminnelse om den politiska utvecklingen från 80-talet fram till nu. I det korta perspektivet kan man tycka att den nationalism som nu sprider sig över västvärlden är ett fenomen med bara ett decennium på nacken men Henrik Georgssons hyperaktuella dokument om författaren Stieg Larsson redogör för en långsam men obeveklig framåtrörelse som pågått längre än så.

Det är en film som ställer sig på sitt objekts sida, en hyllning till en hårt arbetande anti-nazist, men det är samtidigt en väl formulerad sådan.

Likt huvudpersonen själv följer filmmakarna likt blodhundar högerextremismens spår bakåt i tiden. Drar trådar mellan då och nu, återberättar och sätter i perspektiv. 1990-talet var ingen lek. Medan jag och mina mediakollegor satt och lallade på Hannas krog skakades Sverige av diverse attentat, av mordet på John Hron, bombdådet mot Expo-redaktörer, kravaller i Bullerby-land.

Bevara Sverige svenskt och VAM marscherade fram. Skinheadsen gjorde Gamla Stan osäkert.

Dokumentären ger också ett och annat (för mig) nytt stoff. Inte minst om Vit makt-musikens betydelse för spridningen av den nationalistiska idén. Enligt filmmakarna (och egentligen då Stieg Larsson) bidrog skivbolagspolitikern Bert Karlssons profitsäkra väderkorn till nationalisternas frammarsch. Det var hans lansering av rockbandet Ultima Thule som gjorde att Vit makt-musiken plötsligt blev rumsren och hamnade på topplistorna, vilket i sin tur ledde till att extremhögern bildade skivbolag som drog in nödvändiga pengar till rörelsen.

Men handlar det inte om personen Stieg Larsson? Jo, det också. Några nedslag i barndomen ger en viktig bas för det som komma skall, men där de flesta skapare av biografier tvingas gå balansgång mellan det privata och det yrkesmässiga, kan Georgsson och manusförfattarna koncentrera sig på hans värv. Det gjorde nämligen Stieg Larsson själv också. Ska man tro filmen och dess många talking heads (Anna-Lena Lodenius, Eva Gabrielsson, Gellert Tamas m fl), var han summan av sin egen politiska passion. Han levde den dygnet runt, jobbade alltid – vilket också verkade göra honom till en rätt knepig människa att samarbeta med, och sannolikt också bidrog till hans tidiga död. Det, och hans kopiösa rökande.

Filmmakarna har dristat sig till att dramatisera delar av berättelsen, vilket är våghalsigt, risken är ju överhängande att det ska bli lökigt. Och jo, några av spelscenerna från en rökig redaktion där Stieg Larsson (i skådespelaren Emil Alméns gestalt) sitter och hamrar på skrivmaskinen känns rätt dammiga och onödiga, men de är ändå snyggt patinerade och ger förvisso en god tidskänsla.

Kort stund ägnas åt Millenium-trilogin som gjorde Stieg Larssons namn världskänt. Han skrev dem i ett svep under sina sista år. Som ett fiktivt kompilat av hans egen gärning. Som om han visste att han snart skulle trilla av pinn: En önskedröm där han som omnipotent kvinnlig hämnare fajtades mot nazister, sexister och rovkapitalister.

Stieg Larsson bevakade tidigt Sverigedemokraterna, långt innan det blev det kostymklädda parti det är idag, och det är inte svårt att tänka sig att det senaste valresultatet – och den följande politiska cirkusen vi genomlever idag – har fått den energiske journalisten att rotera som en turbin i sin grav.