Montréals mest sammansvetsade kompisgäng samlas i en sommarstuga på höstkanten. De ska spela spel, prata snabbt, vara fulla, bada och röka braj. Typiskt nog är en av vännernas skitjobbiga lillasyster också där, en pretentiös och dryg filmskoleelev som jobbar med en skolprojekt.

Det faller sig så att de från barndomen sammansvetsade Matthi och Max ställer upp på att vara med i filmen, deras insats är liten men innebär en kyss. Detta släpper fram en fördämning av undantryckta känslor. Max, arbetarkillen med trassliga hemförhållanden verkar ha koll på känslorna (vi har ju kyssts förut, minns du inte?) men Matthi, finansstrebern går in i en kris och försöker med alla medel förneka sina känslor. Han har betydligt mer att förlora. 

Xavier Dolan återkommer ständigt till sina teman: känslomässig förvirring och relationer, gärna mellan mor och son. Matthias & Maxime hör till hans mer mysiga och romantiska filmer, även om den estetiskt ocharmiga miljön i fransktalande Kanada hänger kvar. Som så ofta spelar Dolan själv huvudrollen, här gör han Max som ska till Australien och söka jobb och äntligen bli kvitt förmyndarskapet över sin besvärliga föredetta narkoman till mamma. 

Så fort Anne Dorval gör entré som den lynniga mamman blir det begripligt varför Max behöver flytta till andra sidan jordklotet. Hon är spattig, otacksam och elak. Att Max ändå är en hyfsat samlad och hel person verkar han kunna tacka sitt stora sociala nätverk för. Vännerna och deras mammor. 

Det här är en film där den rappa dialogen och skådespelarnas kemi är allt. Det snackas och bråkas och tjötas och munhuggs konstant. Kompisgänget är brokigt, de kommer från olika samhällsklasser. Nån är finanshaj, en annan bartender på en strippklubb, en tredje är bara född rik. De samlas kring sin gemensamma barndom och en förkärlek för dryckes- och ordlekar. Det är kul, varmt och ömsint. Scenerna är ömsom stora vida bilder som kryllar av folk och snack, ömsom närstudier av hur Max och Matthi våndas. 

Även om Dolan rör sig i de undanstoppade känslornas marker betyder inte det att folk är tysta och introverta. Tvärtom låter de alla sina frustrationer komma ut på andra sätt, de vevar på i blindo och hånglar, slåss och bråkar med fel personer och av fel anledningar. 

Det blir aldrig tråkigt eller manierat, dock hade nog denna krångliga kärlekshistoria vunnit på att strykas ned en smula. Det är som att Dolan blir aningen för förälskad i sina rollfigurer och deras olycklighet och låter det lysande skådespeleriet, särskilt av Dolan och D'Almeida Freitas i huvudrollerna, bre ut sig på bekostnad av historien som helhet.  

Till slut baxar han ändå allting i hamn och då gör han det med emotionell fingertoppskänsla och lämnar mig som en sladdrig, snyftande disktrasa.