Vad gör en massa jänkare i Paris 1386? Och varför pratar alla andra fransmän Oxford-engelska?

Redan inledningen känns daterad och hårt marinerad i den gamla hollywoodska världsbilden, där amerikanska är norm och the Queens English talas av resten av Europa. Nå, vi slipper i alla fall höra Matt Damon och de andra tala med en fransk brytning som obönhörligt skulle förpassa filmen till Monty Python-land.

Det är hursomhelst ett vågspel att sätta tre stjärnaktörer i huvudrollen i en annars realistisk hårdför och imponerande skitig fiktion som får en att glädjas åt att luktfilmen ännu inte är uppfunnen.

Med Matt Damon, Ben Affleck och hipsterhunken Adam Driver i förgrunden är känslan av kändis-lajv med medeltidstema ständigt närvarande, och detta trots att Ridley Scott och hans team har försökt kamouflera stjärnorna med hiskeliga frisyrer à la Richard Hoberts kraschlandning Tre solar. Men det är klart, då det är Damon och Affleck som skrivit manus (tillsammans med Nicole Holofcener) vill de väl inte släppa dessa göttiga roller till några konkurrenter.

Nåväl. Damon och Driver spelar två lägre adelsmän – Jean och Jaques – som krigat vid varandras sida sedan barnsben. Den förstnämnde tillknäppt och moralistisk, den andre en charmör med kvinnotycke. När den sistnämnde blir pilsk på Jeans fru, lady Marguerite, och helt sonika våldtar henne, blir han utmanad på duell med dödlig utgång.

Intrigen är enkel och lättfattlig – speciellt då den upprepas tre gånger – i Marguerites, Jeans och Jaques version. Vad hände egentligen? Ord står mot ord.

Ja, The last duel är alltså en triptyk som likt alla perspektivdribblares moder, Akira Kurosawas Rashomon, berättar ett skeende ur olika synvinklar (även där en våldtäkt). Tyvärr känner sig filmmakarna tvingade att skriva oss på näsan när det gäller vems berättelse som är den sanna vilket raderar ut hela poängen med en triptyk.

Visst finns här en och annan intressant omständighet. Det lär exempelvis vara första gången som vi i en riddarfilm får se hur en läkare diskuterar orgasm med en lady (enligt dåtida vetenskap kunde kvinnor bara bli gravida om de nått njutning i ”den lilla döden”), därtill får kyrkan sig en lättare örfil och manus påminner oss om att en våldtäkt då inte var ett brott mot kvinnan, utan mot mannen som fått sin ”egendom” skadad.

Bara tanken att någon dristar sig till att göra en metoo i rustning är ju upplyftande i sig. Det är svårt att inte tänka på Harvey Weinstein när Jaques och hans ”snubbar” lever rövare och bestämmer spelreglerna. Men för ett stort fan av mästerregissören Ridley Scott (Alien, Blade Runner, Gladiator) är The last duel ändå en stor besvikelse, som inte fungerar speciellt väl som vare sig riddaräventyr eller övergreppsdrama.