– Du borde se upp till mig. Jag röker, jag skejtar, jag knullar bitches, jag är i princip ”the shit”. Allt du har är en fucking dinosauriebräda, den skiten är 80-tal som fan!

Det säger Ruben, som tidigare varit skategängets yngste medlem och nu känner sig hotad av den nye maskoten Stevie. Lektionen i pubertalt flex utspelar sig i Los Angeles i mitten av 90-talet.

Skådespelaren Jonah Hill imponerar stort med sin regidebut, som är en nostalgisk tillbakablick till en tid innan triggervarningar, när skateboardkultur var synonym med märken som Fuct, Alien workshop, Shortys. En period präglad av tv-spelet Street Fighter 2, rapgruppen Wu-tang clan och att få stryk som fan av någon äldre kille.

För 13-årige Stevie (Sunny Suljic) är det hans storebror Ian (begåvade Lucas Hedges) som står för misshandeln. En komplexfylld ung man som verkar lida lika mycket som Stevie av alienation i och utanför deras undre medelklasshem, med en ensamstående mamma.

I en av filmens första scener tar mamman med pojkarna på lunch för att fira Ians födelsedag och babblar på om sitt dejtingliv. ”Kan ni tänka er att skaffa ett barn nu?” frågar hon sina söner, och brödernas plågade ansiktsuttryck säger allt.

Men Stevie hittar snart en ny familj. Skatekillarna Ray, Fuckshit, Fourth Grade och Ruben som spenderar sina dagar med att snacka skit och åka bräda. En kravlös gemenskap bortom klassisk manlig pennalism, i bästa fall ett killgäng som erbjuder broderskap, lojalitet och bekräftelse. Men det finns en hierarki som Stevie utmanar, och snart störs den homosociala utopin. En annan beef – klasskonflikt på personlig nivå – bubblar mellan gängets ledare Ray som vill satsa på att bli skateboardproffs och ta sig ut ur hooden medan hans bästa vän Fuckshit är en privilegierad latmask som bara vill festa.

Soundtracket, med Misfits, Tha Pharcyde, Cypress Hill med flera är rakt igenom fantastiskt välkurerat. Möjligtvis med undantag för scenen där Stevie har sex med en äldre tjej på en fest till Nirvanas ”Where did you sleep last night” – en pojkrumsfantasi lite finesslöst förverkligad.

Mest imponerar ändå originalmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross, som tidigare lånat sin briljans till ”vuxnare” filmer som The Social Network och Gone Girl.

Jonah Hill har rollbesatt många förstagångs-skådisar direkt från gatan, och det märks att killarna i filmen är äkta skejtare på ett sätt som inte går att fejka. Hill har också förklarat att filmen delvis är självbiografisk. Även det verkar nästan vara en förutsättning för Stevies kärleksfulla relation till skateboardkulturen, blandat med hans självhat och självskadebeteende, en relativt ovanlig syn på film när det handlar om unga män.

Trots sin titel känns aldrig Mid90s som en film från 90-talet. Med sitt livsbejakande kärleksbrev till kulturen är den närmast en antites till Larry Clarks nihilistiska Kids (1995) där ett gäng skejtare i tonåren misshandlar och våldtar i brist på bättre sysselsättning i New York.

Som kritiker ska man egentligen inte använda ordet ”jag” i en recension, men för mig är det omöjligt att inte känna en personlig koppling till Jonah Hills regidebut. Om du är kille, växte upp på 90-talet och åkte skateboard kommer du att älska Mid90s, annars är det förmodligen någonting fel på din hjärnas signalsubstanser.

Troligtvis kommer du att gilla den ändå, men kanske ha lite svårare att ignorera några av filmens barnsjukdomar.