De strävsamma mjölkbönderna Reynir och Inga bedriver en Sisyfoskamp i en isländsk avkrok. Satsningen på mjölkningsrobotar gjordes olyckligt nog strax före finanskrisen, sedan dess har skulderna ökat snabbare än intäkterna. De är i princip livegna och i händerna på det lokala lantbrukskooperativet som styr trakten, en gång en demokratisk sammanslutning av bönder, nu en korrupt organisation med maffiametoder.

Bönderna tar lån av kooperativet, samtidigt som de tvingas både handla och sälja till det. Priserna för gödsel är skyhöga, men vad ska man göra? Om man köper från ”stan” så blir man svartlistad av kooperativet, med den mäktiga Eyjólfur i spetsen.

En rad händelser gör att Inga tar upp kampen mot kooperativet. Stridsmetoderna består i att köpa gödsel annorstädes, vägra sälja sin mjölk och slänga koskit på Eyjólfurs välkammade hejdukar. Det är en liten revolution som rent ideologiskt skulle kunna vara en het diskussion på en stämma hos Centerpartiet. Hur ska den levande landsbygden bevaras? Fria småföretagare i samarbete med varandra men på en helt avreglerad marknad, eller en protektionistisk hållning där landsbygd ställs mot stan och resten av världen? 

Även om konflikten är svår och själva idéinnehållet skulle kunna diskuteras i en evighet, är det framförallt Inga, hennes arbete och orädda tjurighet som är intressant. Mjölka, harva, gödsla, mocka, spola, dammsuga… Med ansikte och kroppsgestalt präglat av ett helt liv av kroppsarbete och kamp vänds samma bistra seghet till ett jävlar anamma när hon väl börjar ifrågasätta sin tillvaro.

Arndís Hrönn Egilsdóttir i huvudrollen är som huggen i sten och helt självklar. Att ensidigt spela en bister typ hade varit lätt, men Inga ges djup, humor, färg och längtan. Det som i förstone ser ut som en rakt igenom vindpinad historia under en trist årstid i en rätt ful del av Island, tinar upp genom Egilsdóttirs rakt på sak-spel, de vältecknade relationerna och  genom detaljer som oväntade musikval.

Regissören Grímur Hákonarson har ju gjort storsuccé med lantbrukstema förr, Bland män och får var långt mer publikfriande i såväl premiss som vackra miljöer. Mjölkkriget är en lågmäld på gränsen till seg historia om korruption, rädsla, integritet och frigörelse. Filmen är en smula förutsägbar men vältecknad och tacknämligt befriad från överestetiserande. Så här kan Island också se ut. Så här ser arbete också ut. Så här kan livslång kärlek också se ut.