Hyllande dokumentärer säger sällan något nytt om den porträtterade, men när jag först hörde att filmen skapats av den kreativa jänkaren Brett Morgen lystrade jag till. Det var ju han som skapade sprakande liv i två andra prominenta döingar: Kurt Cobain från Nirvana i ”Cobain: Montage of heck” och Hollywood-mogulen Robert Evans i ”The kid stays in the picturer”.

Men det är klart, här var insatsen högre, i alla fall för mig, som har hela hjärnbarken tapetserad av Bowie-planscher.

”Moonage daydream” är som en rockkonsert med ovanligt begåvat och intressant mellansnack. En jukebox marinerad i de bowianska, existentiella teorierna om vardandet: Vi måste omfamna kaoset i våra liv, i stället för att hela tiden försöka planera bort det. Aldrig vara stilla, utsätta oss själva för ständiga utmaningar (tankar som i och för sig får ens eget liv att te sig rätt stagnerat). Bowie är sökaren som lyckades göra fantastisk konst av sin nyfikenhet, en sökare som inte vill komma fram, bara fortsätta leta.

”Jag hatar att slösa bort dagar” säger han mot slutet av filmen, när just hans dagar är på väg att ebba ut.

Eller sa han det tidigare? ”Moonage daydream” rör sig förvisso framåt i tiden – från det första albumets kalviga optimism till det sista albumets dova weltschmerz – men runt den givna tidsaxeln virar sig ett berättande och klipparbete som är associativt på samma sätt som det mänskliga tänkandet. Alla Bowies nyanser existerar bredvid varandra, precis som vi är alla våra åldrar samtidigt. Snyggt.

Vi får de väntade musikvideorna, filmklippen, intervjusnuttarna, de ylande fansen och så vidare men överöses också av ikonen egna inspirationskällor (från John Coltrane till Friedrich Nietzsche), och får ta del av hans privata skapande (akvareller, videokonst mm). Allt inramat av Bowies egen röst. Naken, ärlig, reflekterande.

Sammanlagt 140 minuter rockrytmisk impressionism.

Om det inte har framgått tidigare i denna smått nyfrälsta text är ”´Moonage daydream” ett rent idolporträtt – här finns inget som kärvar – men samtidigt ett så välformulerat och sensibelt sådant att jag slukar allt med hull och hår.

”Moonage daydream” är mest av allt en upplyftande påminnelse om att David Robert Jones, som han hette egentligen, inte bara var en galet begåvad musiker och låtskrivare, han var också en beläst filosof, postmodern tänkare och allkonstnär.

En sann renässansman. En förkunnare. Sannolikt från en annan planet.

Han talar från graven eller möjligen från himlen. Som han sjunger i den första raden i hans sista hit, den profetiska ”Lazarus”:

“Look up here, I´m in heaven”.

Jesus fick Lazarus att uppstå från de döda. Brett Morgen väcker David Bowie till liv. I alla fall för en stund.